BETYDER DEN NYARE TYSKA LITTERATUREN NÅGOT? ren något att betyda internationellt? Den frågan är inte enkel att besvara. Vad menas med att ett lands litteratur betyder någonting internationellt? Därmed menas: 1) att den översätts till andra språk, 2) läses utomlands och 3) utgör ett självständigt bidrag till världslitteraturen. Låt oss börja med det enklaste. Sedan år 1945 har inte alltför många tyska böcker blivit översatta till andra språk. Jag tänker inte nu på tyskspråkiga böcker överhuvudtaget — även de tyska emigranterna skriver ju på tyska — utan jag tänker på den moderna tyska litteratur som har blivit till i Tyskland. Jag känner inte till allt som har blivit översatt, men är ändå något så när orienterad. Vad första frågan angår finns alltså några av böckerna på andra språk, en del håller på att översättas, och andra är på väg. Sen har vi frågan: har de översatta böckerna också blivit framgångar? För de flestas vidkommande är den frågan ännu omöjlig att besvara, de har just kommit ut eller står alldeles inför sin utgivning. Men Kreuders ”Sällskapet på vinden” blev en framgång i England. Det berodde till största delen på, att man där borta blev glad åt, att en modern tysk författare för en gångs skull hade tagit mod till sig att experimentera och släppa sig lös i tokrolig leksenhet. Hans följande böcker fick ingen framgång. Jens och Richter har i Frankrike, Richter ävenledes i Amerika, haft en viss framgång. Andres läses i katolska kretsar i Frankrike. Endast Plivier har kunnat glädja sig åt verkligt stor framgång, men han tillhör ju strängt taget inte den unga litteraturen. När tyska böcker möts av intresse i utlandet, är det, som jag redan har påpekat, endast i egenskap av informationskällor. Någonting därutöver har den tyska litteraturen ännu inte förmått ge. Italienarna är oss överlägsna i djärv och storslaget ohöljd realism, slaverna i ursprunglig berättarbegåvning, anglosachsarna i rikedomen på uppslag, fransmännen i formell begåvning. Vad tyskarna kan ge är tills vidare ingenting utöver ett ärligt försök att bemästra allas vårt gemensamma öde: osäkerheten. Någon stor litteratur äger tyskarna inte. Om våra böcker gör en viss effekt, så beror det bara på att det vi skildrar i och för sig är effektfullt. Krig, bombnätter, koncentrationsläger, svält — det är ämnen och uppslag som slår. Starka upplevelser kräver att återges litterärt. På samma sätt som förr i världen många skrev lyriska dikter när de första gången var förälskade — och sedan aldrig mer, så har många i våra dagar skrivit en bok, därför att vederbörande har måst skriva sig fria från det upplevda. Skildringen har blivit läsbar, därför att ämnet har ägt vikt och betydenhet. Men när ämnet är uttömt finns ingenting kvar utom en skapligt begåvad ung man med författar-ambitioner. Därför vet vi ännu inte vad det ska bli av alla dem som hittills bara skrivit ifrån sig en enda bok. Det blir den andra och den tredje som blir avgörande. Den moderna tyska litteraturen lider av brist på vitalitet. Knappt en enda av oss förmår ännu berätta med kraft, skapa levande, frodiga, oförglömliga figurer. Men världen måste ha en smula tålamod med oss. Att leva i en konstfientlig eller åtminstone likgiltig tid är inte ett lätt öde för författare. Översättning av Knut Stubbendorff. Luise Rinser, som gjort denna översikt av den tyska litteraturen från efterkrigsåren, är själv en av de främsta yngre författarna i dagens Tyskland. Hennes roman ”Ringar av glas” utkom i höstas på svenska (Natur och Kultur. 8:50). Av de verk som nämns i hennes artikel har följande kommit på svenska: Ernst Wiechert: ”1 dödens skog.” W. & W. 1946. 6:75. Bruno Werner: ”Galären.” Bonniers 1951. 22: 50. Hermann Kasack: ”Staden bortom floden.” Natur och Kultur 1950. 15:50. Ernst Kreuder: ”Sällskapet på vinden.” Natur och Kultur 1951. 6:50. Ett urval nyare tyska noveller finns i Kurt Juster: ”Orolig natt.” Bonniers 1951. 14:50 (titeln efter Albrecht Goes’ här nämnda berättelse). 43