TEATERKRÖNIKA kologisk teater från ”Den girige” till ”En handelsresandes död” inte är inriktad på att åskådliggöra karaktärer, utan psykiska mekanismer. En dramatik som förhåller sig till det klassiska psykologiska dramat som Freud till Kretschmer eller Wiersma (eller, vilket nästan är detsamma, till La Bruyère). Slutligen finns ju den möjligheten att symbolplockaren verkligen ser tvärsigenom författarens väv. Jag tror inte alls att Bränner medvetet har menat en allegori med Gud i, lika litet som Hjalmar Söderberg när han skrev ”Doktor Glas”. Men det händer att mycket omedvetet spökar också för en diktare. Ulf Palme (Mikael), Uno Henning (Arthur) och Eva Dahlbeck (Irene) var den trio som bar upp den starka föreställningen, med Ulla Smidje (en sjuksköterska) och Olle Hilding (en snickare och begravningsentreprenör) som sekundanter. Man kan nog säga att alla de tre visade sin bästa sida. Tyvärr ligger denna för de båda herrarna åt så olika håll, för Palme i restlös inlevelse, för Henning i det fint kalkylerade och markerade, att samspelet haltade en smula och bara i vissa höjd-punktsscener blev elementärt helt. Eva Dahlbeck anslöt sig mest till Palme i sitt spelsätt men hade lättare än han att gå ihop också med Henning. Scenbilden var av Marik Vos. Den stund då syskonen fann varandra är naturligtvis spelscenen framför andra i denna pjäs, och kommer sent att utplånas ur åskådarens minne. Länge kommer man väl också att bevara intrycket av Ulf Palme som här försvarade och befäste sin ställning som sin generations störste svenske aktör. ”Löjtnant Helts bal” I Jönköping såg jag vid en av de sista föreställningarna Gabriel Arouts ”Löjtnant Helts bal” (”Le Bal du Lieutenant Helt”), som en liten riksteatertrupp framfört som riksnyhet och givit 63 föreställningar av denna höst, huvudsakligen i Norrland, men med premiär i Ystad redan den 10 okt. Är det naturligt att gripa till psykoanalytisk terminologi inför Bränner, så är det lika naturligt att använda existentialistiska termer inför detta stycke. En engelsk löjtnant ur besättnings-trupperna i Palestina får det penibla uppdraget att arkebusera en israelisk s. k. terrorist, som han vet har tillhört hans egen antifascistiska batalj on från det spanska kriget och känner på säker hörsägen som en idealist och oegennyttig motståndare mot förtryck som han själv. Liksom Hugo i Sartres ”Smutsiga händer” drar han sig ur lojalitetskonflikten genom självvald död, men där är ändå en väsentlig skillnad, som gör Helt till en ganska suspekt figur ur rättrogen sartriansk synvinkel och Arout till en existentialistisk kättare. Hugo uträttade ändå något med sitt val. Han hindrade kanske inte partiets nya politik, men han vägrade den levande bekräftelse därpå, som det skulle ha utgjort om han låtit sig ”återvinnas” och gått med på att omdikta mordet på Hoederer som ett kärleksdrama. Helt däremot gör precis vad Hugo vägrade, han kamouflerar sin handling, självmordet, med erotikens hjälp och skyddar därigenom sin ena lojalitet, den brittiska, och sitt eftermäle som plikttrogen engelsk officer; men den stackars Abraham blir ju mänskligt att döma arkebuserad lika väl, fast en annan subaltern får bära ansvaret, som Helt har smitit från. Jag vet att Arout högt beundrar Sartre men tror ändå inte jag går fel om jag uppfattar hans pjäs som en sorts protest i all högaktning, ett slags Ehrenrettung för ”le salaud”, för det är ju inget tvivel om att han låter sympatierna vila hos Helt och hans kvinnor, av vilka den ena följer honom i döden och den andra får leva vidare lycklig i den falska tron att hon var älskad. Eller kanske man snarare skall säga att den är ett försök att komplicera diskussionen, att visa att allt mänskligt inte är så klart... och så naturligtvis att åstadkomma ett stycke effektfull teater. Mest skyllde Parissuccén förra säsongen säkerligen pjäsens aktuella dräkt. Byt ut termerna, England mot Holland eller Frankrike, Palestina mot Indonesien eller Vietnam, och man har konflikten som millioner patriotiska vänstermän i Europa varje dag lider under. Fel på femman är förvisso inte svåra att finna. ”Jag pratar för mycket, det kanske beror på min ålder (mon åge)”, säger den engelske översten i pjäsen. Läs ”min tidsålder” för ”mon åge”, och det kan tas som en förtäckt självkritik från den ryssfödde författaren, som nog är medveten om sin samhörighet med Camus och Sartre och överhuvud med en fransk dramatikergeneration som har låtit den filosofiska monologen svälla, som den knappast har gjort sen Voltaire och Corneille. Man ”rättar” inte detta ”fel” genom nedskärning — det blir nog nödvändigt för skådespelarna att ta oratoriska talanger till hjälp i en ut 45