TEATERKRÖNIKA sträckning som för närvarande ligger utom räckhåll för vår naturalistiska speltradition. Det var en reflexion man gjorde vid framförandet. En annan var vilken utmärkt skicklig konversationsaktris Ulla Zetterberg har utvecklats till och att Börje Mellvig nog är en bättre regissör än skådespelare. Man säger mig att denna turné varit Riksteaterns starkaste denna höst, och jag tror det gärna. I varje fall har det varit den enda riksnyheten. Programmet har i övrigt upptagit den outslitliga ”Drömflickan” (med Rut Kasdan), Garcia Lorcas ”Rosita” med Inge Waern), samt Grevenius, Coward och Hol-berg. Folkrörelsernas Programaktiebolag har turnerat med Hedbergs ”Johan Ulfstjerna”. En modernist från förra seklet Ett har psykologen Bränner och valfilosofen Arout gemensamt, de underordnar sina anförda pjäser under det fransk-klassiska formmönstret: ett fåtal uppträdanden, en enda dis-kursivt utvecklad handlingslinje, ett enda spelrum och allt det avspelade koncentrerat på en tidrymd inom 24 timmar. Vilken kontrast mot ”ungtysken” Georg Büchner (1813—37) och de korta huggande scenerna i hans ”Woyzeck” som Stockholms Studentteater gav ett par överraskande goda föreställningar av den 7 och 9 december! Büchner var ju den förelöpare som den tyska expressionismen efter första världskriget upptäckte och lyfte på sköldarna, såsom de franska surrealisterna senare gjorde med Rimbaud och Lautréamont. Nu är ”Woyzeck” inget avslutat verk, den unge författaren dog ifrån det; men den hetsiga pulsen, blixtbelysningarna med några få expressiva repliker, det avklippta och oförmedlade är alltför framträdande också inom dess olika scener för att författaren skulle ha arbetat bort ett så fundamentalt estetiskt drag vid någon slutbehandling. Det finns ju också paralleller till detta inom den tidigare tyska romantiken och förromantiken (hos Goethe, bland annat), vilka liksom Büchner vittnar om på vilken hopplös stråt den är ute, som försöker dra litterära gränsplan vinkelrätt mot tidsaxeln och indela allt i århundraden och ”tiotal”, när de avgörande skiljeytorna i själva verket förlöper snett, mycket snett, så en Toller och en Büchner kan ligga varandra långt närmre än en Svejk och en Helt. Temat är medkänslan med en mördare, också häri ligger stycket på linjen mellan Faust och Hasenclever eller Werfel (”Nicht der Mörderer sondern der Ermorderte ist schuldig”). Bakgrunden är äckel över kadaverdisciplinen i armén, så obegriplig för en enkel civil själ (jfr ”Kaptenen i Köpenick” eller ”Den tappre soldaten Svejk”) ; samt indignationen över en fladdrig kvinnas halvt oskuldsfulla erotiska svek (jfr, om man så vill, Anouilhs ”Colombe”). Bifigurerna, majoren, militärläkaren med flera, är tecknade med en frenesi, som kom väl fram i föreställningen och erinrar om att roten till skämttidningen Simplicissimus’ persiflage av preusseriet låg här, hos Det Unga Tyskland, hos Heine och Büchner. Bengt Lagerkvist, son till Pär, hade regisserat och Yngve Gamlin ordnat scenbilderna, som tillvaratog idén med begränsade Ijusbilds-fält från ”Amorina” på ett lyckligt sätt. Else Fischer stod för de suggestiva koreografiska inslagen. Här skall ingen av de uppträdande nämnas, vare det nog sagt att åtskilliga gj orde ifrån sig förbluffande bra och att det hela var ett av de mest lyckade experiment som kommit från studenternas teatersektioner på länge. ”Påfågeln” et consortes De svenska nyheterna har som vanligt —■ tyvärr — mest varit förvisade till mera periferiska och halvt amatöriska scener även de. Jag räknar då inte Lilla Dramatens giv av Tore Zetterholms ”Simon trollkarlen” (15 dec.) eftersom detta debattskådespel om helbräg-dagörelserna inte är alldeles nytt längre, utan refererades i BLM vid ett tidigare tillfälle (december 1950) ; dess framförande med Erik Strandmark i huvudrollen och i Arne Ragne-borns regi arbetade för övrigt med en ganska starkt förkortad version. — Mary Mandelins farskomedi ”Lökarna” synes ha blivit en dråplig succé när det gavs på Helsingfors’ svenska Kammarteater den 26 nov.; ”vansinnigt rolig”, skriver min finländska observatör, som också tycker att de rikssvenska komediteatrarnas program- och talangspejare borde fara över och ta sig en titt. Men som jag inte sett föreställningen själv, inskränker jag mig till anteckningen att det rör sig om ett par snälla gamlingar som är en smula sinnesrubbade och förblandar ”läkarna” med ”lökarna”; och att där som i Mary Chases ”Harvey” är det till sist den beskäftiga hälsan som får stå med 46