TEATERKRÖNIKA skammen. — Lennart Wiechels modernistiskt stiliserade ”Långdans” är en ansats av helt annat slag. Den börjar som Schnitzlers ”Rei-gen” på sin tid slutade i Berlin, med att alla de uppträdande i en lång rad dansar över scenen. För var gång rörelsen avstannar utvecklas sedan handlingen i figurationer mellan dem två och två och består i grävande i det förflutna, som successivt avslöjas och belyses som i en sorts schematiserat Ibsen-drama. Personernas namn, Dia, Bo, Luss, Damm, Natus, ger sammanfogade styckets tema: Diabolus (est) damnatus. Också detta stycke känner jag endast från lektyr, inte från uppförandet i Medborgarskolans teatergrupp den 3 dec. — Däremot var jag med när den oförbränneliga Studiescenen den 5 dec. presenterade Elsa Graves ”Påfågeln”, och som det med alla brister nog var den bästa föreställning som från det hållet presterats sedan Stina Aronsons ”Syskonbädd” för tre år sen, så är ett något utförligare omnämnande motiverat. Tråden i pjäsen är rätt tunn. — Det rör sig om en målarinna som känner sin talang förkvävas i föräldrahemmet och rymmer med systerns fästman, men finner att denne är lika oförmögen att ge henne något och vänder om för att ”skjuta mamma” — en sorts symbolisk uppgörelse med moderligheten, som av författarinnan betraktas som roten och upphovet till allt ont, för kvinnan med konstnärlig kallelse åtminstone. Något försök att för oss motivera den åskådningen görs knappast. Den tas utan vidare som utgångspunkt. Det framstår åtminstone för mig som en avgörande dramatisk svaghet. Åskådaren kan inte utan vidare gå med på att modern gjort sig förtjänt av allt hat, som det nu är. Men scenerna, som liksom pärlor är uppträdda på denna tunna tråd, har uppfinningsrikedom och en sorts burlesk lyrisk skönhet, som är välkänd för läsarna av Elsa Graves dikter. Inte alla är väl teatraliskt genomtänkta. Askregnet från gruvan, som svärtar inledningslandskapet och lägger sig över händer och kaffebröd, och den sinnesrubbade som går runt och runt kring en damm, är detaljer som fantasien lättare än teatern kan fånga, och det var bara naturligt att scenen vid Valhallavägen skulle gå bet. Men två gnidiga gamla systrar, som vid frukostbordet tjatar om sina små räntor, var en saftig Breugheldetalj, och en strindbergsk uppgörelsedialog på en brygga hade både sting och färg. Skräcksystrarna kommer tillbaka som fosterfördrivningsgummor i en annan scen, som nog var den ojämna pjäsens allra ruggigaste och mest fantasmagoriska, verkligen elsagravlikt. Symboliken med påfågelns brunstigt hesa skrik, som är genomgående, lär vara ett gammalt uppslag hos författarinnan, men har tyvärr snappats bort av Anouilh i mellantiden, så det nu verkar efterklang. Omnämnande av Per Erik Rundqvists ”Kalla mig Ismael” på Lilla Dramaten den 28 dec. måste av tekniska skäl överstå. Ibsen och Strindberg Var det verkligen pastor Manders som ställde till med eldsvådan i barnhemsnybygget i ”Gengångare”, genom att snoppa ljuset och slarvigt kasta veken i hyvelspånen? — eller var det snickare Engstrand, den lismande filuren, som bara förstod att inbilla honom att skulden var hans? Jag har hittills uteslutande sett ”Gen-gångar”-f öreställningar som gjorde det förra alternativet mer än sannolikt, men Georg Är-lin (Manders) och Nils Fritz (Engstrand) vände på steken vid uppförandet på Malmö Intima scen den 29 nov. i Henrik Dyfvermans regi. Det var överhuvud en föreställning som starkt försvarade Manders och därmed fru Alvings erotiska smak en gång; och den nedresta stockholmskritiken sparade inte på häpna lovord över Årlins starka prestation. För mig som sett den utmärkte karaktärsskådespelaren göra ännu lödigare ting, i Thornton Wilders ”Vår lilla stad” och Giovanninettis ”Avgrunden” till exempel, kunde kvaliteten av hans insats här inte väcka överraskning, och jag stannade mer för det frågetecken man överhuvud måste sätta efter ”omvärderingen”. Där är alltför mycket i replikerna som talar om ett salvelsefullare självbedrägeri. Att Naima Wif-strands fru Alving hade imponerande scenauktoritet stod däremot över diskussion, liksom naturligtvis att det varit bra om apparitionen kunde ha varit femton år yngre. Men det senare är ju rätt likgiltigt. Toivo Pawlos Oswald var ett slags långsläpigt med oförmedlade explosioner i, vilket man kunde vänta, och fick förtjänt både ros och ris. Men att det på det hela var en god och solid giv är nog säkert. Det där att man kan vara dålig genom att vara för bra — närmare bestämt, att skådespelaren kan komma alldeles snett genom att på slentrianmaner bara ta fasta på sig själv, sin roll och sin Gud och söka äktaste samklang mellan dem, utan att bekymra sig om styckets 47