TEATERKRÖNIKA mening i övrigt, det tyckte jag man fick ett lysande exempel på i Göteborgs stadsteaters uppförande av Strindbergs ”Advent” på Studion i Knut Ströms regi den 27 dec. Där var det Elsa Widborg och Kolbjörn Knudsen som spelade lagmanskan och lagmannen, och gjorde det alldeles för ”bra”, dvs. med för äkta insats av den egna personligheten, så att det sagospelsaktiga alldeles förflyktigades och det inhumana i Strindbergs hatfyllda domedag över protagonisterna blev pinsamt förstärkt. Två trädockor hade spelat riktigare. Överhuvud hade regissören här sökt tillämpa samma medel som vid ”Oväder” i fjol, alltså lågmäld intimitet, och även ratat allt utnyttjande av den scentekniska apparat, som han annars behärskar bättre än någon annan i riket, när han vill sätta den sidan till, och som verkligen vore indicerad i ”Advent”, om den någonsin är det. Det är naturligt att resultatet måste splittra kritiken, för ingen nekar till att det i många ögonkast och tonfall var känsligt gjort. Men just det var orsak till det motbjudande intrycket och var enligt min mening lika natur-vidrigt fel som att gripa en kaffepanna om pipen och försöka hälla ur skaftet. Summarisk kringblick Diskutabel var naturligtvis också Malmö stadsteaters framställning av Tennessee Williams’ ”Rosen” den 30 nov., och den har rätt som menar att den strängt taget inte passar på en skådebana, som kräver show och egentligen är en operettscen. Men hur mycket gör det, av modern dramatik? Kanske Brecht, och ett och annat av Ghelderode; knappast ens Maxwell Anderson. Utgår man däremot från den stora scenen som given förutsättning, så måste man säga att uppgiften var skickligt löst, och jag är inte heller ense med dem som tycker att Marianne Löfgren kom till korta. Hon var vardaglig, ja väl, där hon slafsade fram i sin förnedring, hon bländade inte som en stor tragédienne, men behövde hon göra det? Serafina kan gott vara vardaglig. ”Livet rätt och slätt” rubricerade Hans Ruin sin anmälan, och jag tror att det bättre träffar den not som författaren strävat att anslå, än att partout söka registrera om i tragiskt höj dläge eller lågkomedi å la Norrköping. Anouilhs ”Colombe” fortsätter att utbreda sig: Helsingfors’ Svenska teater den 21 dec., Uppsala den 29, på förra stället med måttlig 4S pressframgång. Samme författares ”Medea” kom på den finska Kansallisteatteri i Helsingfors den 28 nov. Utbredde sig gjorde under månaden också Rattigans ”Vem är Sylvia?” (Det Nye Teater i Oslo den 4 dec.) och Rices ”Drömflickan” (Odense den 1 dec. med den söta och begåvade Jytte Møller.) Den Nationale Scene i Bergen kom den 30 nov. med månadens måhända originellaste nordiska nyhet: Oehlenschlægers ”Axel og Valborg” i en stor uppsättning av Bjarne An-dersen, där klassicism och nyromantik, realism och stilisering säges ha korsat varandra lika mycket i spelet som i Per Schwabs dekor. Nationalteatret i Oslo har koncentrerat sig på presentationen av en nationell musikalisk nyhet, Arne Eggens opera ”Cymbelin” (7 dec.); och musikaliska och koreografiska nyheter har också varit julmånadens huvudsak för Det Kongelige i Köpenhamn. Holbergsda-gen den 3 dec. firades dock traditionellt, med ”Det Lykkelige Skibbrud” och ”Amors och Balletmesterens Luner”, vilket senare låter nog så aktuellt på denna ort, och Thorkild Roose avhyllades några dagar senare med J. L. Hei-bergs ”En sjæl efter Døden”. Denne framstående dramatiske senior har också satt upp Kaj Munks ”Egelykke” för Folketeatret; premiär beräknad till den 29 dec., dagen efter det detta skrives. — Från Finland är framför allt att nämna att Lilla Teatern haft stor framgång med Maxwell Andersons chef-d’æuvre ”Win-terset”, att arbetarscenen i Vallgård framfört ett (tydligen rätt traditionellt) bondedrama av den i Sverige bosatte estländaren August Mälk, kallat ”Trädet vill blomma”, och att landets scener i övrigt hållit sig till Helge Krog (”Vem vet —”), Vilhelm Moberg (”Hustrun”), Rune Lindström (”Himlaspelet”), Alex. Brinch-mann (”Karusellen”) och R. C. Sheriff (”Hemma vid sjutiden”, en rätt ordinär raffelpjäs om minnesförlust, som hade stor framgång med Ralph Richardson i London för ett år sedan). — Tillägges att Göteborg invigt en ny teater, Folkets Hus Teater, den 28 dec. med samma föreställning av ”Johan Ulf st j erna” som redan omnämnts ovan, att Stadsteatern där tagit upp Sjöbergs ”Kvartetten som sprängdes” som nyårsunderhållning den 26 dec., så framgår att den ”riktiga” teateraktiviteten åtminstone kvantitativt varit livligare än den brukar vara under barnföreställningarnas julmånad.