BOKRECENSIONER BILDERNA OCH TANKEN Carl-Emil Englund: Det mörknar under träden. KF :s bokförlag 1951. 8: 50. Birger Norman: Sånger vid floden. KF:s bokförlag 1951. 8:—. Bo Grandien: Dikter fram och tillhaka. Wahlström & Widstrand 1951. 6: 75. Ingemar Gustafson: Andra riter. Bonniers 1951. 7:75. Den som längtar efter poesi, den som har svårt att hitta poesi i moderna diktböcker skall läsa ”Det mörknar under träden”. Carl-Emil Englund är en slösare. Ingen frostig snålhet lockar honom att ransonera sin poetiska ingivelse. Ibland vill man kanske ropa: för mycket, för mycket! när dikterna nästan vacklar under bildernas flödande ymnighet. Klippor av blå snö, regnbågen skimrar till, förblöder, skepp med brända segel svartnar in i solnedgången. Naglar i kött, en skäggig man med kniv i munnen, en gumse med horn av bomull jagar elva gröna hästar över ljungen. Så bör j ar ett poem som visserligen är en drömdikt men ändå är betecknande, därför att gränsen mellan natur och drömlandskap är ytterligt obestämd hos Carl-Emil Englund. Hans utomordentligt produktiva bildsinne, hans ständigt lika målande diktion gör dikterna så skimrande, att helhetsbilden har svårt att fastna på näthinnan. Det finns ofta ingen ”luft” i hans tavlor, orden hinner sällan få sin relief, blir bara månljusglitter i en ändlös flod. Över denna breda och farbara vattenväg skulle man då och då vilja önska sig en liten spång av mellanord... Nu får man nöja sig med att vaggas, och i de många dikter där poetens egen sugande bildextas hos läsaren tänder den tynande lågan följer man motståndslöst — ”floden floden, skepp på flod, svart är båten, svart är seglet, svart är timmen som inget vet —”. Ty mjukare, mildare, mörkare är just nu ingen svensk poesi än Carl-Emil Englunds. Och letar man noga i denna rika, av poesi mättade bok, som säkert är en av hans förnämsta, är det ingen svårighet att bortom all lysande kolorit och skimrande ordkonst hitta honom själv, den genuine, ohjälplige poeten, som övervunnit ödsligheten med sin konst. Men kanske kommer man honom allra närmast i en liten dikt som är mer asketisk än de övriga: November har ingen glans i sina kläder, har ingen grönskande stav, ingen lysande lykta. Men det regnmjuka vemodet med misströstans spö långt in i själen kan ändå ingen sommardag i världen härma efter. När det stillsamma bruset från de större maskinerna har tystnat, är det kanske just den dikten man minns och vill minnas. Vemodet hos Carl-Emil Englund är bland annat ett vemod över det som hos Birger Norman kallas de bittra spillrorna av segerdrömmen, mänsklighetsdrömmen. I inre tematik är de båda poeterna överhuvudtaget inte varandra så avlägsna, men deras poesi har inte mycken yttre likhet. Normans lyrik är full av andhämtning och mellanrum, skenbart färglös, uppenbart flärdfri, spenslig och spänstig. Än german älven, hans stora flod, dominerar hans landskap, men han rycks inte med av flöden, han tillhör stranden — I mars ligger snön ännu kvar och redderna är frusna Lekatten slinker runt brädstapelns hörn i sin vinterdräkt Men skymningen kommer med en blå slöja till husen, träden och den sista dagsskifttimmens tända fönster i såghuset Marskvällarnas blå timme i Ådalen Vad rör mig Paris Med fin och sakrik impressionism återger Birger Norman ”stycken av våren” i Ådalen, naturens liv och människornas, också med en kärlek till torftighetens rikedom som är en sann poets. Han misstror visionerna och myterna i sina ”Sånger vid floden” — och ändå, har han övervunnit dem? Man kan inte klandra honom i någotdera fallet, pessimismen 4 BLM 1952 I 49