BOKRECENSIONER är lika naturlig som optimismen är nödvändig. Apokalypsen och utopien är tvillingsystrar — de arma barnen! ”Endast den som vågar en form kan räddas, och bara den som bryter sig ut skall leva”, skriver Norman i en av sina dikter. Om man nu använder hans ord i en tillrättalagd innebörd kan man kanske säga att han själv valt en form som gör en dygd av bristen torftighet, en form som avvisar camouflage och kompensation. I valet mellan det överrika och det knappa väljer han det senare, och varför skulle ett sådant val inte accepteras som utbrytnings-försök? Två unga poeter, Bo Grandien och Ingemar Gustafson, har gjort ett annat och vildare försök och vågat en form som mycket väl kan sägas utgå från en torftig verklighet, men en verklighet som ständigt innehåller sin egen förvandling, snabb, kameleontlik. Det instrument de spelar på är uppfinningsförmågan själv, de doppar sina flöjter i havets bläckhorn, och snabbt serveras frigjorda clownminer på flammande fyrfat, välanrättade kameleonter som lika snabbt förvandlas till ädelstenar — eller åtminstone till prosadikter. De är poesiens fakirer, fast de lärt sig sina konster inte i det heliga Indien utan i bokbutikerna på Boulevard St. Michel. Deras dikter är emellertid inte bara utomordentligt underhållande, de visar också obestridligen prov på ganska lysande begåvning. Vem av de två man vill ge försteget är kanske en smakfråga eller en tem-peramentssak. Bo Grandien förefaller mig vara den känsligaste och ursprungligaste poeten, Ingemar Gustafson den kvickaste, mest uppsluppne i sin halsbrytande konstfärdighet. Grandiens bok heter ”Dikter fram och tillbaka”, en vårdslös titel på en egentligen ganska omsorgsfull bok. Men kanske titeln vill ge en svag antydan om det upphävande av vanliga tids- och rumsgränser som denna poesi arbetar med. Det är nödvändigt att vara suggestiv lyder den enda obrytbara regeln, och mot denna tyst uttalade princip har man ingenting att invända. Sedan gäller det ju att förmedla något mer än suggestioner ... Bland de underbara bilder ur en outtömlig verklighet som Bo Grandien lyckliggör oss med, väljer man kanske särskilt gärna de fem porträtten av diktare. Detta är en bild av Lidner: Tom och darrande Lidner lyfter sina hårda fingrar upp i luften och kvider, kvider. Ingen ljungeld väser nu kring svarta uddar; blott en humla stryker genom rummet. Och fram på väggen träder vitkjolsklädda flickor, med blåa band de söker fånga middags solens strålar. Lidner tittar genom fönstret; ej brinnande lador ser han, men väl en dövstum som kränger i trädet och en arbetskarl som hackar i sitt bygge där vid väderkvarnen. Lidner griper tag om näsan och frustar mot det sträva arket. Han kan ej mer, han skjuter bort den svåra dagen, öppnar dörren, rusar över planket, bort till muntra schweitzeriet för att supa. Även slutet på det följande avsnittet: ”framför allt vill han fara i hyrvagn till paradiset” är utomordentligt välfunnet. Man frestas nästam tro att detta porträtt säger något väsentligt om Lidner. Och hur svårt är inte ett sådant lekverk ? ”Jag hittar i mitt hufvud snarare en bild än en tanka” — Franzéns rörande (och litet självmedvetna) humilitetsförklaring — har Grandien satt som motto för sin bok. (Om med rätt eller orätt avgör han själv.) Hos Ingemar Gustafson är det kanske litet närmare väg mellan bild och tanke än hos Grandien — eller kanske man snarare skall säga att vägen i ”Andra riter” är kantad med tankar som är lämnade i sticket i det rätta ögonblicket. ”Krävs det inte mod till att stiga upp på fel häst och rida baklänges ut ur striden?” frågar sig poeten. Och fastän det kanske inte är meningen att man skall besvara poeters frågor vill man ändå gärna göra det: Det krävs alltid i alla situationer något slags mod, ett större eller ett mindre. Vilketdera vet man inte förrän det är för sent. Vi finner alltså Ingemar Gustafson, modigare eller mindre modig än han skulle kunna vara, ridande ”baklänges in i en ny strid”. Man måste under alla omständigheter beundra ryttarens säkerhet. Flera än han själv har antytt att det möjligen skulle vara fel häst han rider, att det skulle vara Michaux’ eller Max Jacobs häst. Men jag tror att det i stort sett är hans egen. Det finns en fräck dristighet hos honom som inte kan vara alltigenom lånad, en naturlig uppfinningsförmåga som inte kan vara enbart inlärd, fast inspiratörerna kan ha varit många. Men hans konst är en ung planta, ännu nästan rotlös, och de späda grenarnas groteskt spretande grimaser förråder att personligheten Gustafson ännu inte är riktigt färdig. Pappersblom-morna rasslar mera i vinden hos honom än hos Grandien, luften är tunnare, ljuset artificiellare. Beundransvärda stycken, stycken som inte bara är lustiga och intelligent vanvettiga, hittar man i alla fall i ”Andra riter”. Ett av de beundransvärdaste heter ”Frid” och handlar om mannen som överraskade sin hustru sovande i famnen på en skalbagge: 50