BOKRECENSIONER Han tänkte just ursinnig väcka henne och beklaga sig över att ingen kvällsvard fanns framsatt på köksbordet, då han förnam det överjordiska lugn, som härskade i huset. Han tvekade ett ögonblick, men somnade sedan fridfullt in, stående på tröskeln till sovrummet. Med vilken grandios balans övergår inte denna miniatyrberättelse i en tavla! Är inte bilden av detta dramatiska moment som plötsligt går till vila, lika slående som någon tanke ... Åke Janzon ANTOLOGI 1951 Sture Lönnerstrand: Den oupphörliga (in-cestrala) blodsymjonien. Litteratur- förlaget 1951. 5:50. Martin S. Allwood: Odelbar värld. Federativs förlag 1951. 6:50. Inga Rippe: Ljusbrytning. Bonniers 1951. 7:50. Knut Larsson: Eldslägga. Bonniers 1951. 6:75. Carl Elof Svenning: Solvarv. Norstedts 1951. 6:75. Anders Apelqvist: Vittnesbörd. Eget förlag 1951. 4:50. Eva Norberg: Vingen. Diakonistyrelsen 1951. 5:50. Det vore en frestande uppgift att ur en trave diktböcker ur höstens skörd sammanställa en antologi, ägnad att spegla nutidskul-turens hela rikedom i det tjugonde århundradets mitt. En given hedersplats skulle då intas av poeten Sture Lönnerstrand och man skulle kunna välja följande klangrika fragment: jag vill villta: jag vill välta min lilla volta, jag vill våldta, jag vill välta min lilla vilta Ännu frappantare brottstycken, ännu mera liknande tänkbara övningsstycken i en lärobok i pornografisk fonetik kan man hitta i den diktsamling som bär den imponerande titeln ”Den oupphörliga (incestrala) blodsymfonien”. Sture Lönnerstrand uppfattar sig själv, om man får tro omslagstexten, som en psykoanalytisk skald och anser allt diktspråk konventionellt som inte använder sig av det undermedvetnas uttrycksmedel. Om man händelsevis skulle ställa sig positiv till denna litet oklara åsikt, måste man ändå bli starkt förvånad över poetens resultat. Skall man döma av dikterna, torde Lönnerstrands undermedvetna vara relativt klent utvecklat. Men mest överraskande är detta undermedvetnas tydligen obotliga konventionalism. Inte nog med att det nästan alltid allittererar — ”mummande sin lilla mimma, mimmande sin lilla mumma” — det håller också styvt på bokstävernas ordning i alfabetet: ”Skådar Ni mot zodiaken, drömmande vid Zimbambwe i en främmande zon, långt från Årjäng (på Ä) där ni fick ältan (på Ä) och ödem (på Ö).” Lönnerstrands undermedvetna är allt bra likt ett mycket litet och ofullständigt konversationslexikon. Men det har ytterligare en markant och högt civiliserad egenskap: det vitsar! Cas-siospejare, Universmakare och Nebulossare delar plats med Demona Lisa i Sexualitet. Det är verkligen ett skolastiskt undermedvetet poeten håller sig med. Men det är just det skolas-tiska skelettet som gör ”Blodsymfonien” till en så vidunderlig lektyr. Man utlovas en inblick i det undermedvetna och står plötsligt och tittar in i ett skelett, som rasslar entusiastiskt med ett ihåligt skrämmande ekoljud: När vi oss äntligen bemannat, nej förbannat, förbannat inför den väldiga förödelsen, nej, födelsen, födelsen och de oerhörda kraven, nej graven, graven och sen vi klart uppfattat, nej uppskrattat, uppskrattat att faran nått bräddarna, nej bäddarna, bäddarna må vi alltså i möjligaste, nej löjligaste, löjligaste o. s. v. Det är onekligen en makaber talangfullhet Sture Lönnerstrand demonstrerar. Men hans bok har fått fel titel. Den borde hetat ”Ben-knotssymfonien”. Man skulle kunna tro att efter Lönnerstrand ingenting i boktraven skulle kunna överraska nämnvärt. Men Martin Allwoods ”Odelbar värld” har faktiskt slagit mig med häpnad. Det raffinerade omslaget — ett träd som slutar eller börjar i en kvinnas underkropp — det genialiskt orienterande förordet som bland annat meddelar att publiken knappast är ”med 51