BOKRECENSIONER veten om det förnedrande och infantila förhållande som råder mellan ’författare’ med out-levd dödsönskan mot sin far eller en odeklarerad blodskam med sin mor, och förlagen som föräldrasymboler” — och så till sist dikterna! För min antologi vill jag genast reservera följande verkligt nätta poem: Svarta rosor glöder i de vitas famn. Svarta rosor blöder i det svagas namn. Svarta rosor flammar där de vita dött — starka svarta stammar där en vit förblött. 1948 står det diskret under dikten. Det står alltså inte 1868. Någon representativ signaturpoet har Allwood inte heller blivit ännu, det framgår tydligt av rubriker som ”Nattklubb” och ”Nyttan av förförelser”. Den förra är ett givet antologinummer, låt oss njuta av dess andra strof: Av dödsblekhet är denna röda färg och dessa rörelser mekaniska. Se, vassa naglar utav kopparärg och fingrarna så kallt sataniska. I Allwoods förord framkastas följande retoriska fråga: ”Är vi inte alla rädda för lusten och glädjen, det totala skapande livet och sekundens evighet?” Ja, är vi det — och är vi fortfarande så omedvetna puritaner att vi blir så skrämda (och så lockade!) av några stackars kvinnor på en nattklubb? Lever vi kvar i tron på häxor? Om man är på jakt efter sin egen förvåning finner man i de övriga diktböckerna inte samma stimuli som hos Lönnerstrand och Allwood — de är omöjliga att överträffa. I Inga Rippes ”Ljusbrytning” finns det visserligen några oerhört ansträngda typografiska arrangemang som överraskar på ungefär samma sätt som när jo-jo-flugan på nytt blir populär, men för antologi 51 duger de inte. Möjligen kan man reflektera på följande strof ur ”Loppan och knarren”: Gäll signal en dag i telefonen. Loppans mamma grät i mikrofonen. Loppan cyklat på en bil med brak och dunder. Loppan räddad genom himlens under. Fjorton dagar minst i sjukhusvården innan Loppan kickar boll på gården. ”Loppan” är tydligen en av Inga Rippes elever, vilka hon roat sig med att porträttera i en serie dikter, varav några — det måste påpekas — är av en helt annan kvalitet än detta citat låter förmoda. Det finns också andra dikter i ”Ljusbrytning” som inger förhoppningar, men boken som helhet är för brokig — illa valt ur skrivbordslådan! Inga Rippe vet ännu inte riktigt hur hon vill skriva. I något högre grad än Inga Rippe har Knut Larsson lyckats finna en form som passar hans mycket små och mycket kärva budskap, och ibland kan han ge sina stycken en viss koncentrerad energi — som i den ganska fyndiga dikten ”Statisten”. Men den lakoniska genren är svår, och Larssons lakonismer kan lätt bli förskruvade eller orediga eller lösas upp i underliga plattityder. Poemet ”Orsak och verkan” må stå i vår antologi som ett litet otroligt monument över en poets mirakulösa förmåga att ta till och med sin blygsamma självironi på blodigt allvar: På regnbågsbroar gick jag i går kväll, när vinet flöt i strömmar i mitt tjäll, men någon sade nyss i telefon, att jag ibland fick slipsen under skon. Carl Elof Svenning faller med sin bok ”Solvarv” ohjälpligt och djupt mellan två antologier, vår elaka 51 och en mera kärleksfullt menad. Han har talang för rim och meter, tyvärr också för efterklang. Många i övrigt acceptabla dikter i hans samling faller hjälplöst till golvet på en liten anomali både i snillet och smaken. Han kan klinga efter Frödings mönster — ”Som av forskringkastad fradga överstänkt, vaggar backens böljemossa solin-dränkt” — men vilken tungfotad klang i kla-veret! Han har faktiskt mera framgång när han någon gång (av ren händelse) råkar trampa i A:lfr:d V:stl:nds djupa fotspår: ”Stänk oro, som du alltid stänkt!” eller: Kan ett lärkägg i redet kläckas när av sovrarens näbb det får knäckas? Carl Elof Svenning bör skaffa sig en stilsäker rådgivare. Betydligt vanskligare att bedöma är Anders Apelqvists ”Vittnesbörd”, en diktsamling som har en ganska mjuk och säker diktion och efterlämnar ett sympatiskt och f lärd fritt men litet vagt intryck. Tankemässigt innehåller den kanske för mycket allmängods, men utan att beskylla författaren för någon påfallande ursprunglighet vågar man nästan fastslå att han inte saknar poetisk förmåga. Han är en smula misantrop och världsförak-tare och de stillsamma uttrycken för denna position är i allmänhet övertygande — när de 52