BOKRECENSIONER en enda gång stegras från stillsamhet till ex-pressivitet övertygar de mindre: Svart syns mig det dagliga talet — som krälande maskar sprider sig dess svampar över daggfriska läppar. Till de vaga och allmänningstänkande hör i ännu högre grad Eva Norberg, vars religiösa dikter i ”Vingen” måste sägas vara nästan lika vårdade som de är kemiskt fria från originalitet. Överväldigad av hurtig skildringslust kan hon i alla fall i en enstaka slutrad visa en dristighet, som gör hennes poesi värdig äran alt tjäna som lämplig slutvinjett i antologi 51. Hon önskar sig: En tro som springer likt lillpojken nyss rakt ut i ljusårens hav och stannar med ansiktet lyftat och lyss efter den, som allt kommer utav. Som lyfter sin barnarösts silvertrumpet, helt fylld av ett enda ljud, och ropar mot stjärnors oändlighet i jublande tro: ”Hej Gud!” Det skulle nu återstå att dra de lärorika slutsatserna av vår genomgång, men det över-låtes åt hugade kultursyntetiker, som också får ställa prognoserna. Att den lyriska medelnivån — trots de fördelaktiga avvikelser som redovisats och redovisas på annat håll i grannskapet — hösten 1951 är lägre än den var på mycket länge, det lärer ingen förneka. Åke Janzon VILJEFÖRLYFTNING Nils Gustaf Andersson: Ett hav på månen. Gebers 1951. 11:50. Nils Gustaf Andersson är en författare som inte har bråttom när han skriver. Han debuterade 1938 med ”Du var mig kär i onsdags”, en åtskilligt pratsam och okoncentrerad bok som också ganska allmänt avvisades av kritiken. När han efter sju år återkom med den lilla romanen ”Hårda bud” var han helt annorlunda: berättartekniskt vältränad och i besittning av ett distinkt genomlyst motiv. Lovorden uteblev inte och var utan tvivel berättigade: det förbrytarporträtt som Andersson profilerade i sin studie av boxargangstern ”Stilarn” står i realistisk äkthet, psykologisk skärpa och konstnärlig precision inte långt efter Thorsten Jonssons bästa prestationer i genren. Sen dess har ytterligare sex år gått: först i höstas kom den tredje romanen, ”Ett hav på månen”. Återigen är Nils Gustaf Andersson annorlunda. Den här gången har han valt att presentera sig som idédebattör, som livsåskåd-ningsresonör. Valet är knappast lyckligt: som helhet måste nog hans bok kallas om inte direkt misslyckad så i alla händelser vacklande, ojämn, förvirrad. Den har inte alls samma djärva genomslagskraft och mättade konkretion som den föregående, vilket delvis ligger i själva ämnets natur, delvis i författarens oförmåga att behärska och gestalta detta ämne. Hans ambition har uppenbarligen invecklat sig i egensinnig strid med hans begåvning: resultatet har blivit en dragkamp mellan vilja och kunna. Man märker hela tiden att han vill och det är just felet. Viljan, ambitionen, avsikten, den målmedvetna ansträngningen neurotiserar spontaneiteten, berättarglädjen, gestaltningskraften och gör i stället hans bok spänd, krampaktig, full av muskelknutar och sendrag. Ändå är det långt ifrån någon likgiltig läsning: själva ambitionen inger i sitt mödosamma allvar respekt och de problem den under djupsinnigt rynkade ögonbryn behandlar är i och för sig av största intresse. Huvudpersonen Markus Selsén och hans blondinhustru strandar efter sitt äktenskapliga skeppsbrott uppe pä ett högfjällspensio-nat dit också de övriga agerande samlas: den erotiskt attraktive men av dammigt konservativa ideal uppstoppade löjtnanten, den obestämt exalterade unga kvinnliga poeten samt ”Spanjoren”, frontkämpen från Spanien vars revolutionära övertygelse börjat knaka åtskilligt i fogningarna. Alla är var och en på sitt sätt invecklade i mer eller mindre komplicerade självuppgörelser samtidigt som de blir deltagare i en kulturanalytisk kraftmätning där de inbördes spänningarna kanaliserar sig i många vindlande riktningar. Främst står striden mellan Markus Selsén och ”Spanjoren”, individualismens och kollektivismens resp, representanter: en livsåskådningskamp som från bägge håll i hög grad förs i självtvivlets tecken. Det är en bok som mest liknar ett slags sönderslagen essä med hårt inkapslade reflexioner och iakttagelser. Grundfelet består i att författaren varit för upptagen av de abstrakta sammanhangen för att också ha tid med de konkreta. Han har velat framställa den liberala människans kollektivkritiska reningsprocess och utbrytning ur en social tvångstillvaro och han har utan tvivel gjort det i många intelli 53