BOKRECENSIONER gent uppfattade resonemang men utan att inplacera dessa resonemang i en handgriplig, atmosfärladdad verklighet. Därför har också hans bok blivit egendomligt avskalad, anemisk, asketisk. De fysiska passionerna lever ett .‘skuggliv, människorna blir inte av kött och blod utan idel hjärnrobotar, inskruvade i dis-kussionsroller som på ett tyranniskt sätt hindrar deras naturliga rörelsefrihet. De får helt enkelt aldrig tillfälle att koppla av, att andas ut i nödvändiga tillfälligheter. Författaren lär vara en passionerad schackspelare och det är inte utan att hans roman just liknar ett schackparti. Dock inte ett förenklat och lättvunnet utan ett svårbemästrat och labyrintiskt där varje drag kostar tungt grubbel och till sist leder in i återvändsgränder. Men tar han inte hem spelet denna gång kan han gott göra det nästa. Därom vittnar spekulationsenergin, den intellektuella lidelsen, viljan att spränga de krångligaste lås. Och i alla händelser är det alltid imponerande att se en författare avstå från sina säkra tillgångar till förmån för riskabla nyerövringar, att se honom offra en begränsad framgång för alt i stället satsa på ett expansivt misslyckande. Det är vad Nils Gustaf Andersson gjort och ur den synpunkten har han otvivelaktigt skrivit en imponerande bok. Carl-Eric Nordberg TJUGO ÅR EFTERÅT Sigurd Hoel: Jag har blivit kär i en annan. Översättning av Cilla Johnson. Bonniers 1951. 16: 50. För länge sedan skrev Sigurd Hoel en förträfflig roman om ungdom som hette ”Syndare i sommarsol”. Nu har det fallit honom in att placera samma syndare i en ny roman, där man möter dem tjugotre år efteråt i en borgerlig miljö modell 1950. De är nu tillräckligt gamla för att sända sina vuxna barn till samma förrädiskt lockande sommarnöje på samma holme där de en gång fann varandra eller trodde sig finna varandra. ”Jag har blivit kär i en annan” är ett porträtt av medelåldern och ungdomen. Den är en utpräglat borgerlig roman, en familjeroman, en äktenskapsroman. På ett mycket smidigt sätt har Hoel lyckats ge en bild av tre äktenskap, den vankelmodige och stillsamme läkaren Alfs med den vidlyftiga och ombytliga aktrisen Erna, den naive psykoanalytikern Johans med den temperamentsfulla och litet bittra Randi och så läroverksrektorn Fredrik och hans idealhustru Sigrid. Det är Sigrid som har blivit kär i en annan. Eller har hon det verkligen? Hennes och Fredriks relation till den intelligente och demoniske Peter är ett intrikat psykologiskt förhållande med sin mörka bakgrund i ockupationstidens svåra och bittra upplevelser, ett skuldförhållande och från Peters sida en underlig destruktiv maktkamp. Demonen Peter är kanske en av Hoel något för lätt skisserad figur, och Fredriks uppgörelse med honom har i all sin kärva stillsamhet ändå ett melodramatiskt tycke — Fredrik blir en aning mera lik en moralisk stålman än vad han själv brukar anse vara klädsamt, och Peter blir ett ögonblick mera uppenbar teaterbov än latent psykopat. Överhuvudtaget är de lätt demoniska personerna de minst övertygande i denna annars mycket övertygande bok. Fru Julie Brandt, den vackra medelålders damen med den flickaktiga apparitionen får man i grunden inte veta något väsentligt om, och inte heller hennes farliga dotter Else blir mer än en förtjusande nyckfull och hysterisk liten huldra — Sigurd Hoel vet naturligtvis allt om typerna och de psykiska mekanismerna, men hans skildringskonst, som har sin utomordentligaste styrka i stilens naturlighet och lätthet och reflexionernas vidunderliga klokhet och balans, har inte det slags (nästan omöjliga) suggestionskraft som förvänder synen och vållar blind tro på demoner. I fallen Julie och Else ger han också prov på en smula vankelmod, han låter dem till sist visa goda sidor och till och med svaga sidor, men därmed bryter han illusioner som han nätt och jämnt hunnit kreera. Överlägset har Sigurd Hoel lyckats med sin huvudperson Fredrik. Han är på en gång (och utan alla konstgrepp eller mystifikationer) författarens alter ego och en fristående, en skapad gestalt. Det är sällan en författare så säkert klarar ett objektiveringsproblem och ett ge-staltningsproblem som här. En oerhört fin självrannsakan och ett sällan överträffat mått av självironi har ingått förening med en osviklig kännedom om den begåvade genomsnittsmänniskan, familjefadern och ämbetsmannen. Jag tror det skulle vara svårt att i den nordiska litteraturen leta upp en säkrare, sannare framställning av tänkesätt och känsloliv hos en medelålders man från 1950 än denna kloka och 54