BOKRECENSIONER underhållande hok. All inom en viss rayon tänkbar problematik finner sin brännpunkt i Fredriks person från det banala och viktiga problemet hur man skall lyckas bibehålla en levnadsstandard, som man vant sig att förena med sitt yrkes sociala egenart, till de mindre banala och inte därför mindre viktiga problemen vad man skall ta sig till med sin ungdoms vilda drömmar om kärlek och insikt, och hur man skall undvika billiga tröstemedel och latenta livslögner. Fredrik får också lärorikt uppleva sin klokhets begränsning som en lätt komisk staffagefigur i ett litet drama, där överlägsen kvinnlig insikt och ungdomens dumma säkerhet, smeksamma grymhet och paradoxala form av ansvar driver sitt besynnerliga spel — strax innan de rosenröda slutsidorna återkastar sitt en liten aning förrädiska sken över landskap och strider. ”Jag har blivit kär i en annan” är kan man säga en klen roman men en utmärkt bok. Som diktverk kan den på intet sätt mäta sig med Sigurd Hoels stora prestationer. Särskilt de sista partierna med deras kriminalromanupplagda spänning och primitiva intrig med dess plötsliga, föga överraskande upplösning skulle ha varit förödande, om Sigurd Hoel inte hade skrivit också dem med den lätthet, luftighet, naturlighet och i den odefinierbara personliga maskopi med läsaren, som alltid gör honom till en så vederkvickande författare. Hans människokunskap, hans vettighet och vemodigt ironiska visdom kan ibland bli en aning spatiöst serverad — som i verkliga livet och i realistiska romaner i gemen kan det lätt komma prat i tankegången — men hur stor, hur fin och generös den ändå är! ÅKE JanZON TYSKA DOKUMENT Orolig natt och andra tyska efterkrigsnovel-ler. Urval och inledning av Kurt Juster. Översättning av Per Erik Wahlund. Panache-serien, Bonniers 1951. 14:50. Bruno E. Werner: Galären. Översättning av Nils Holmberg. Bonniers 1951. 22:50. Med full rätt har Albrecht Goes’ ”Orolig natt” fått ge sitt namn åt Panache-seriens tyska novellantologi. Den fyrtiotreårige f. d. fält prästens ukrainska memoar är inte bara bokens längsta bidrag, historien är också ett konstverk. Däri skiljer den sig från det mesta av volymens innehåll i övrigt. Visserligen är Goes’ berättelse inte något stort konstverk. Den visar ingen djupare artistisk egenart, dessutom är den ojämn i detaljarbetet. Men den är intellektuellt mogen och moraliskt medveten, och dess knappa och redbara form korresponderar sakligt med författarens attityd. Just dessa egenskaper saknar man hos de tolv andra medarbetarna: mognad, medvetenhet, meningsfull form. Detta betyder av allt att döma inte att Kurt Juster har förrättat ett omdömeslöst urval, utan bara att det inte har funnits just någonting av värde att välja bland. Boken är beklämmande representativ. Den egentliga efter -krigsgenerationen, alltså den som inte hann vara med om kriget i någorlunda vuxen ålder, har ännu inte framträtt. Den generation, som kronologiskt motsvarar 40-talisterna hos oss, är död eller förlamad av alltför mycken verklighet. Återstår, i huvudsak, de överlevande ur den grupp som var i 20—30-årsåldern när nazisterna tog makten. Mycket riktigt är åtta av författarna i ”Orolig natt” födda mellan 1900 och 1910; men det är karakteristiskt att tre av de återstående är äldre än så. ”Ung” litteratur innehåller antologin såle-les inte. Snarare tvärtom: flera av de representerade författarna gör ett rent spöklikt intryck, andra verkar i största allmänhet trötta och åldrade. Nästan alla verkar förvirrade, vet inte hur de ska ställa sig. Walter Bauer, Fred von Hoerschelmann och Herbert Roch ger små glimtar (skizzer skulle det ha hetat i deras ungdom) av ett fuktgrått och bittert liv men har ingenting att säga. Günter Eich och Waldemar Augustiny flyr till kitschig sentimentalitet, Horst Lange och Elisabeth Langgässer till en pretentiös iscensättning som inte döljer de konstnärliga och mänskliga kaver-nerna. De mest begåvade artisterna — Hans Jiirgen Soehring och Wolfgang Borchert — odlar sin desillusion i hårdkokta resp, expressionistiska etyder; den förres möjligheter blir inte tydliga, den senares utveckling stäcktes som bekant redan 1947. Mot denna bakgrund framstår Bruno E. Werners roman ”Galären” som ett imponerande kraftprov. I och för sig är boken inte märkvärdig, ur flera synpunkter är den t. o. m. svag; särskilt tidsbehandlingen — med ständiga återblickar och återblickars återblickar 55