BOKRECENSIONER — är irriterande, men också författarens oförmåga att besluta sig för en konsekvent och i sammanhanget naturlig jagform stör intrycket. Det intressanta med boken är dels ett skickligt och inte alldeles ytligt reportage, dels (framför allt) en mångsidig analys av ”goda” och ”onda” tyskars situation i tusenårsriket. Werner får med ett stort antal beteenden och förhållningssätt. Han verkar trovärdig både i de enskilda karakteristikerna och i helhetsbilden av Tyskland 1933—45 som ”en läckande, illaluktande gammal likkista med ut-siktshål i de ruttnande plankorna, en galär som far genom det stora mörkret”; naturligtvis försöker han inte dölja att det utom fångvaktare och fångar också fanns en stor grupp nöjda eller likgiltiga passagerare på fartyget. Till det välgörande hör en närbild av Hitler, som ges med lugn och intresserad avsky, helt utan den idiotiska fascination som en av motståndsmännen i boken så riktigt oroar sig för när han säger: ”Antagligen nöjer de sig med att stämpla vår führer som en sinnessjuk förbrytare för att efter tio år vända bladet och utropa honom som ett geni.” Hos Werner är Hitler den hänsynslöse spelaren, som vinner så länge att han glömmer konsten att förlora; en sådan bild väcker större förtroende än alla utsvävningar åt det demoniska hållet. Om Werner någon gång sviker förtroendet, så är det bara när han lite osäkert balanserar på gränsen mellan det fiktiva och det dokumentära. Då undrar man om han inte borde ha avstått från romanformen och skrivit en självbiografi i stället. ”Galären” är en upplysande bok, också på ett djupare sätt än det som författaren har tänkt sig. Huvudpersonen, journalisten Georg Forster, ”har ont samvete över att sakna martyrens mod”, han känner sig som ”en statist i ödesdramat, oduglig till det onda och för svag för det goda”, han är ”en voyeur, en man som alltid hållit sig på avstånd”. En sådan man iakttar mycket, men i sättet att iaktta avslöjar mera än han är medveten om: en hjälplöshet, som inte beror bara på art och läggning utan lika mycket på en ödesdiger och inte naturgiven isolering från den sociala och politiska verkligheten. Werner är skarpsynt, men på något underligt sätt är han samtidigt aningslös. Hans isolering upphävs inte ens av katastroferna utan får i stället en vagt mystisk förklädnad; det är riskabelt att här tala om någonting specifikt nationellt, men nog verkar det som om Werner sig själv ovetande gav en nyckel — en av nycklarna — till den tyska intelligensens allmänna förvirring och svaghet också i nuet. ”Galären” har dokumentariskt värde på mera än ett plan. Nils Holmberg har översatt Werners roman. Bara en och annan skönhetsfläck (inkonsekvenser av typen ”vi ska nu bliva”, ett ord som ”flädermössöron”) gör hans prestation något underlägsen Per Erik Wahlunds i ”Orolig natt”. Den senare är perfekt, så vitt man vågar döma utan jämförelser rad för rad med originaltexterna. Mindre perfekt är antologe-ten Justers inledning, som är fruktansvärt illa skriven och vimlar av kvasifilosofiska obegripligheter. Bengt Holmqvist EN TYSK FLICKA Luise Rinser: Ringar av glas. Översättning av Hilde Björnson. Natur och Kultur 1951. Faros-serien. 8:50. Luise Rinser lär vara ett av den tyska efterkrigstidens lovande namn. Hennes debutbok, som nu föreligger i svensk översättning, fick ej ges ut under nazitiden men säkrade efter krigets slut hennes litterära genombrott. Det är en ganska ovanlig bok. Skall man dra några paralleller kommer kanske två namn i tankarna Agnes von Krusenstjerna och Olivia. Men även om Luise Rinser med dessa båda delar den sällsynta förmågan att skildra den lätt fantastiska, drömlika, skira och ändå primitiva atmosfär som är den för barndomen och de första ungflicksåren typiska, så är hennes bok dock mycket olik såväl den svenska författarinnans som den engelskas. Därför att den är så ovanligt, oförblomme-rat tysk. Var utom i tyskt psyke kan en så överspänd själfullhet, en så sensuellt panteis-tisk naturkänsla, en så Gretchenhurtig sundhet och en så kuslig sadism förenas? Man kommer oupphörligt att tänka på de tekniskt så fulländade tyska kortfilmer som visades här under kriget: de underbaraste naturscenerier, de skönaste stämningsmoment, och mitt i allt detta på det självklaraste sätt närbilder av spindlar som suger livet ur andra insekter, eller rävar som sliter sönder ett levande byte. Luise Rinser skildrar i jag-form en flickas uppväxt från fem till sexton år. Alla ovannämnda element, och ännu andra, kommer i dagen med oförbehållsam öppenhet, utan att 56