BOKRECENSIONER författarinnan tar moralisk ställning till dem — därtill är hon för mycket konstnär. Skildringen är mästerlig, och även om huvudpersonens väsenart är alltför främmande för att man skall kunna identifiera sig med den, så är det omöjligt att inte ryckas med av en sällsynt djup, konstnärlig inlevelse; trots alla reservationer inför denna egendomliga barna-tillvaro känner man att skildringen trots allt är allmängiltigt sann — något av själva barndomens oföränderliga, hemlighetsfulla väsen finns här gripet och uttryckt i ovanligt fulländad form. Särskilt är det två kapitel som etsar sig in: berättelsen om hur sjuåringen för första gången bryter en lilja, och de lidelsefulla känslor av skönhetsdyrkan, sinnlig njutning, fasa och sadistisk förstörelseglädje som därefter avlöser varandra inom henne; och vidare sista kapitlet där övergången från barndom till vuxen ålder illustreras genom lekarna med två jämnåriga pojkar — från att ha varit en treklöveridyll glider situationen över i triangeldrama. Gunnel Vallquist LIVET PÅ BROADWAY Damon Runyon: Killar och bönor. Översättning av Birgitta Hammar. Bonniers 1951. 12:75. Sportjournalistiken har i Amerika mer än på andra håll lett in sina utövare på författar-banan. Man kan ta två för sin träffsäkra typskildring och sitt genuina språk kända herrar som Ring Lardner och Damon Runyon, som båda hade nött åtskilliga pressbänkar på idrottsläktare och i boxningshallar innan de nådde en större publik som humoreskförfattare med motiv från storstaden och dess mer tvivelaktiga existenser. Ingen av dem rönte emellertid någon större uppmärksamhet här i Sverige medan de ännu var i verksamhet. Lardner dog 1933 och Runyon 1946, och det är först på allra senaste åren som åtminstone Runyon fått en chans att locka svenska läsare till skratt. Runyon är i Amerika och England ett namn som inte kan förbigås när det blir tal om stora humorister. ”Killar och bönor” från 1929 är den andra i ordningen av hans böcker som i suverän översättning nu finns tillgänglig på svenska. Damon Runyons killar har inte mycket annat ringande i öronen än tärningarnas skram- mel, flaskans kluckande och pang-panget från puffran, och bönorna är något som det är bra att komma hem till när revolvermagasinet är tömt för natten. Det är alltså inte förvånande att Runyon gärna tar ordet hårdkokt i sin mun. Men om han skriver aldrig så kallt och oberört om folk kring kapplöpningsbanor och boxningsringar och spelbord kan han ändå inte dölja en sentimentalitet som ter sig ganska märklig mitt i denna gangsterkarusell. Runyon visar, när tillfälle ges, varm medkänsla för dem som inte kan hänga med i galoppen, vilket ibland kommer en att tänka på Chaplins försök att locka fram ett tårblän-kande leende. Chaplin gör sig för övrigt påmind inte bara i historien om den fattiga äppelförsäljerskan som blir föremål för den hårdfjällade totospelarens välgörenhet, han skymtar också bakom knuten i det kvarter där den avskräckande Rostiga Charley drar fram medan gatan avfolkas, fönstren stängs och dörrarna reglas. Vad är detta annat än den gamla ”Lugna gatan”? Runyon har sin inrotade jargong som naturligtvis har bidragit till hans ryktbarhet men som samtidigt måste sägas vara tämligen ensidig, fattig på omväxling i bilder och uttryck. Charmen består i det virtuosa sätt på vilket han jonglerar med den inkörda vokabulären. Om Broadways undre värld hade satsat något på personlig reklam är det ingen tvekan om att Runyon skulle blivit deras roligaste publi-city man. Gangsters är ju gangsters men vem skulle kunna förvandla dem till snälla sagotroll så som Runyon i den betagande berättelsen om de båda hårdkokta killarna som åtar sig att ”fixa” kungen i ett litet europeiskt land. Runyon har svårt att sätta punkt för en historia annat än med ett par revolverskott. Men den som har en skottsäker väst och får vara med när krutröken skingrats upptäcker i allmänhet en regelrätt happy end, något som tyder på författarens rörande välvilja — antingen den sedan är riktad mot Broadway eller mot läsarna. Hans Ullberg HANS RUINS KOMPLIKA- TIONER Hans Ruin: Drömskepp i torrdocka. Wahlström & Widstrand 1951. 10:—. Hans Ruin är en skribent med många motsättningar och komplikationer. Han är poet 57