BOKRECENSIONER som filosof och filosof som kåsör och kåsör som poet. Han är en hög- och finstämd person som dras till de mycket stora och äventyrliga problemen men kommer bäst till sin rätt när han i förbigående antecknar en konkret observation. Han är en estetisk posör, som sällan avstår från att ge sina reflexioner en stämningsfull förevändning, men samtidigt är han lidelsefullt intresserad av att tränga bakom all världens kulisser. Mysterium och filiste-rium gränsar till varandra i hans värld; han hör till de kulturpersonligheter, som inte kan nämna Herakleitos utan att få med ett kursiverat panta rei, men innanför slentrianen har han ett stort och naket allvar. Han är sentimental och sträv, svulstig och rak på sak, en intellektuell glamourboy och en föraktare av all glamour. Han har mycket riktigt skändats som pretentiös obskurant och hyllats som djupandlig tänkare. I själva verket är han ett spännande mellanting. ”Drömskepp i torrdocka” ger en god bild av Hans Ruins arter och oarter — alltså av hans egenart. Bokens tyngdpunkt vilar på en serie resebrev från Medelhavet med omnejd, de övriga kapitlen är fristående betraktelser och kåserier om eviga eller tidsbundna mänskliga problem. Författaren utvecklar fyndighet och känslighet, han finner slående bilder och vackra belysningseffekter; men han kan också skriva tungt och krystat, med monstruösa metaforer och oanalyserbara satskonstruktioner. Några kapitel är lysande, framför andra kanske den säreget extatiska prosadikten ”Konstgjord njure”. Andra är närmast pinsamma; så de förargade meditationerna över ”denna svårartade samhällsröta — det självrådiga individkollektivet” (läs fackföreningarna). Men för det mesta står ont och gott sida vid sida, och åtminstone i Medelhavsbreven är enheten mellan det fascinerande och det irriterande oupplöslig. Längre går det inte att driva föreningen av stämningsmakeri och allvar, av pose och naturlighet, av tomt prunk och äkta insikt. Om det irriterande ändå kommer att dominera intrycket, så beror det på Ruins sätt att handskas med de stora och äventyrliga perspektiven. När han kommer in på dem är han denna gång mer än normalt oklar, men också mer än normalt högtidlig. Vad han har att säga om kulturens ”drivande krafter” är i huvudsak innehållslösa generaliseringar, som motiveras med logiska horrörer och framförs med betydande gester. Goda exempel ger ka pitlet om den grekiska kulturen, där truismen om konsten som kompensation knådas ut till total och sublim meningslöshet, och sammanfattningen av Medelhavsresans lärdomar, där en ännu mera nonsensikal ”kulturförklaring” — de s. k. illusionernas hälsosamma eggelse — efter några underliga tankesprång (se särskilt s. 130 f.) får motivera en abnormt hög värdering av det ”irrationella” elementet i ”våra bästa strävanden”. Ruin kan inte tänka sig några etiska normer annat än som ”tros-axiom”, och följaktligen blir klyftan mellan människans ”intellektuella och moraliska utveckling” omöjlig att överbrygga. På sämre argument kan man svårligen grunda en i och för sig begriplig kulturpessimism. Det mest irriterande är emellertid inte klyftan mellan Ruins anspråk och värdet av hans resonemang, utan den tvetydiga hållning som han personligen intar till det ”irrationella”. Å ena sidan finner han det nödvändigt för ”människan”, å andra sidan anser han sig sj älv ha sett mekaniken och kan således endast tänkas omfatta en ”tro av andra graden”. Ruin är — i motsats till många annars likasinnade ideologer — för hederlig (eller för resignerad) för att predika en sådan tro, men han gör inte heller någonting för att övervinna sitt dilemma. Han längtar bara bort från verkligheten. På något sätt förefaller denna attityd att stå i samband med en speciell och förut inte omtalad komplikation, som kan studeras i kapitlet ”Vinst vid spelparti”. Vinsten är en tjänsteflicka, som Ruins farfar tar med sig hem en kväll i 1850-talets Ryssland. Hon behandlas vänligt, djurvänligt. När livegenskapen omsider upphävs gör man ingenting för att klara hennes begrepp, man bara skickar henne till kyrkan för att lyssna på det kejserliga manifestet, man väntar ”med spänning” på att få bevittna den arma människans förvirring vid återkomsten. Hon anländer, ”upplöst i tårar”: ”Hon föll ned och slog armarna om min farfars knän och bad att få stanna. Hon hade fått för sig att frihet betydde att hon måste lämna det hus där hon kände sig hemma för att som en fri människa i en fri värld söka sin utkomst. Det finns mycket i det förflutna vi hade velat vara med om. Själv vet jag knappast något som jag hellre velat uppleva än just detta ögonblick, eller rättare ögonblicket som följde då det för Avdotja blev klart vad frihet egentligen betydde. Friheten betydde att hon inte längre var bunden av lagens tvång utan endast av sitt hjärtas böjelse. Av fri vilja kunde hon stanna i det hem som blivit hennes eget.” 58