BOKRECENSIONER ”Själv vet jag knappast något...” Det är kuriöst, och en smula ohyggligt: en humanitet som med all sin värme är helt von oben, som inte ens snuddar vid tanken på det förnedrande i den ”befriades” situation. Men är det inte ett liknande perspektiv som man anar i Hans Ruins nuvarande kulturfilosofi? Är inte dess egentliga komplikation en blandning av oreflekterat högmod och noga reflekterad ödmjukhet, av en självklart ståndspersonlig och en tillkämpat demokratisk människosyn? Blotta misstanken (som vid förnyad läsning av en del passager får ytterligare näring) är nog för att det ska vara svårt att tycka så bra om ”Drömskepp i torrdocka” som man i allmänhet kan tycka om Ruins böcker, när man väl har vant sig vid att se irritationen som priset för fascinationen. Bengt Holmqvist LINNEANSKA ESSAYER Knut Hagberg: Carl Linnaeus — den linneanska traditionen. Natur och Kultur 1951. 15:50. Sten Selander: Stränder. Bonniers 1951. 12:50. Vad är det egentligen som utgör det linneanska draget i vår kulturvärld? På ett par ställen i sin bok har Knut Hagberg kommit att antyda hur han ser saken, fast han inte har givit sig på något direkt definitionsförsök. Kapitlet Linnaeus och Strindberg slutar med orden: ”Vetenskapsmannen var också poet, och diktaren var både iakttagare och grubb-lare.” På ett annat ställe påpekar Hagberg, att utöver det sakliga momentet i den linne-ansLa deskriptionens stil finns det ofta något ”av estetisk eller känslomässig innebörd; skogsstämningen, glädjen över äng och dunge får uttryck”. Och han citerar lord Greys berömda skildring av juldagsmorgonen på Fallodon, som slutar med orden: ”Det finns timmar om vilka det kan sägas: tanken fanns ej längre, den hade insomnat i glädje. Så var det nu, och om någonting alls rörde sig i sinnet, så var det ett eko av orden: ’Och Gud såg att det var gott.’ ” Hagberg tillägger: ”När dessa ord skrevs, hade väl lord Grey ingen tanke på Carl Linnaeus. Men han fullföljde ändock på ett sätt en linneansk tradition, och kanske har aldrig dess djupaste essentia blivit begripligare och giltigare formulerad.” Greys ord är mycket vackra och uttrycksfulla, men det kan nog ifrågasättas om de ger ett fulltonigt uttryck för just Linnés förening av kontemplativ undran och spekulativ energi — i det sinnet fanns det nog i regel en del som rörde sig. I en tidigare publicerad uppsats ”Linnés undran” (Bygd och hävd 1934) har Hagberg f. ö. själv visat på de två betydelserna, dels ”den aldrig slappnande vetgirigheten”, dels ”förundran, beundran, känslan för tillvarons rikedom, skönhet och oändlighet”. (Samt en tredje betydelse som inte behöver beröras här.) Kanske skulle det linneanska draget kunna uttryckas med orden: en inställning som samtidigt rymmer vetenskapsmannens strävan efter analyserande exakthet och barnets känsla för det underbara i skapelsen. Såvitt jag begriper är det just föreningen av dessa två skenbart så vitt skilda synsätt som med skäl kan kallas linneansk. Även om tendenser till denna dubbla klarsynthet kan visas på många håll före Linné, ja redan i antiken, fick den hos Linné för första gången slutgiltig genom-brottskraft. I fröets form har detta drag dykt upp än här, än där förut; i det småländska Stenbrohult slog det rot, växte till ett träd, blommade och satte i sin tur tusenfalt frö. Utan en utgångspunkt som denna kan man lätt bli förvirrad när det gäller att bedöma den linneanska halten i allt det gods som från olika håll har dragits samman till den berömda traditionens ättehög. Redan ordet ”tradition” är ju mångtydigt. Hagberg återger tre sexradiga strofer ur ”den väldige barden” Johan Nyboms (ytterligt dåliga) skaldestycke vid fröken Lovisa von Linnés bortgång 1839, och några stumpar Atterbom och Franzén som är mycket långt från den linneanska traditionens anda och sanning men som, menar Hagberg, ändå visar att vederbörande hade, som det hette under skoltiden, ”läst på” nödtorftigt. Sådana blänk efter en storman som Linné finns det självfallet åtskilligt av, och redan papperssituationen torde ha hindrat Hagberg från att på allvar fatta ordet tradition på det viset. Om man som i definitionen ovan om den linneanska traditionen menar den anda, det synsätt Linné har efterlämnat och varigenom han har påverkat vår kultur, blir problemet på en gång hanterligare till formatet, svårare och intressantare. Den linneanska traditionen skärskådas av Hagberg ur tre väderstreck: från Öland, från 59