BOKRECENSIONER Tyskland och från England; han redogör för dess framtoning hos författarna Strindberg och Levertin, hos författaren och konstnären Engström, hos medicinaren och filosofen Hvasser samt hos en rad svenska präster och hembygdsskildrare. Hans framställning är inte medryckande men den är avvägd, grundlig, precis, ibland prudentlig, stundom kryddad av en syrligt välsmakande ironi. Någon gång tar han fram skarprättarbilan, som då en domprost varit oförsiktig nog att beteckna Linnés tankebyggnad som teodicé — då blir hans tonfall på en gång majestätiskt, degouterat och blodtörstigt. Språkets nödvändiga knapphet i de hårdare koncentrerade avsnitten skall man akta sig att ta som utmärkande för boken i dess helhet; dessa avsnitt inramar andra där man finner sig underhållen, visserligen lärt men samtidigt med en viss massiv elegans, som den hos mahognymöbler av gott vic-torianskt märke. Författarens önskan att avväga, att balansera skäl och motskäl, förleder honom ibland till slutsatser eller påpekanden som kan verka en aning pressade. Han citerar Linné vid Pers-näs: ”Här gingo kvinnfolken stadigt och sydde på strumpor, och pigor visste artigt att med ullgarn av åtskillig färg sy åtskilliga figurer på stoltäcken, dynor etc.” Detta, säger Hagberg, har anförts som bevis på välstånd, men det kan lika gärna uppfattas som uttryck för fattigdom, ”för ren misär. Kvinnorna hade inga fristunder.” Det är att pressa Linnés iakttagelse på mer än som finns i den: kvinnfolk med eviga stickstrumpor kan nog observeras även i våra dagar utan att det behöver röra sig om ren misär, och inte ens de mångfärgade ullgarnsfigurerna förefaller mig särskilt övertygande som tecken på ytterlig fattigdom. Denna starka böjelse att avväga och balansera, de gamles Nisus formativus eller sinnets drift att konyplettera, är ett av Hagbergs utpräglade drag som skribent. ”När Linnaeus gått bort”, skriver Hagberg, ”upphörde den på en gång realistiska och konstnärliga naturbeskrivningen att uppmärksammas hos oss; för våra stora romantiska diktare var naturen en symbol, en reflex av mänskliga stämningar och själstillstånd.” Den upphörde till en tid, men den återkom. ”Den mycket stora skara svenska författare, större och smärre, som sedan dess vandrat i svensk bygd och sökt väcka intresse för och kärlek till blommor och djur och mänskligt vardagsliv i skilda landsändar, de ha alla — direkt eller indirekt — gått i Carl Linnaei spår.” Denna den linneanska andens renässans i vår litteratur, när uppstod den och vilka huvudstråk gick den? Hagberg anger dess första stora väg, Strindbergs skrifter; han pekar också på ett par av de småstigar som ledde fram till huvudvägen, bl. a. prosten C. U. Ekströms hembygdsskildringar. Här hade man gärna velat veta mera. Ämnet är omfattande, hela vår moderna naturuppfattning och bra mycket i vårt sätt att skriva — inte bara om natur — kan sägas gå tillbaka till den linneanska traditionen. Desto intressantare vore det med en sållning som fördes fram till vår egen tid. Den linneanska tonen finns hos Ludvig Nordström (på många ställen, vi kan ta exemplet ”Bottenhavsfiskare”), Torsten Fogel-kvist (mycket markerat och rikligt), Fredrik Böök (”Liljekonvaljeskogen”), Frans G. Bengtsson (”Vintermänniskan”, ”Promenad till en myrstack”), Vilhelm Moberg (läs t. ex. ”Knuts hemkomst till Lidalycke by!”) och Harry Martinson. Den ljuder fint hos en lyriker som Ragnar Jändel (”Blekingsk strandäng”), tonar fylligare hos skåneskolan — A. U. Bååth, Hans Larsson, Ola Hansson, Gabriel Jönsson, Anders Österling — och röjer sig också hos Karl Asplund, både i prosa och lyrik. Det borde vara en lockande uppgift för en litteraturhistoriker att på allvar söka denna traditions vägar genom t. ex. Ehrenswärds ”Resa i Skåne” 1795, Adolf Törneros’ ”Brev” på 1820-talet och P. A. Säwes ”Åkerns sagor” 1876, fram till vår egen generation med Sten Selander, Carl Fries, Erik Rosenberg och Sven Barthel. Att följa dessa alltjämt flödande bäckförgreningar av linneansk anda, att fästa vår uppmärksamhet vid deras samband med källan och undersöka i vad mån de bevarat det ursprungliga flödet klart, tycks mig som en betydelsefull och väsentlig uppgift för en utredning om den linneanska traditionen. Till sin allmänna intresseinriktning är Hagberg själv fullgod linnean. Är han det också som typ, som temperament? ”Han står oss mycket nära, denne Carolus Linnaeus”, skriver Hagberg på sitt magnifika sätt; skulle Linné ha sagt detsamma om denne Hagberg? Det vet vi inte, men ibland gör man reflexionen att han som linneansk typ bestämt är en smula ensidig. I sin nitälskan om det rationella, det i alla väder ordentligt utsagda, kan han ibland komma att te sig mer magisteraktig än magistral, mer nitisk än lyhörd. 60