BOKRECENSIONER Mångsidigare är då en annan av vår tids linneaner, nyblivne doktorn i botanik Sten Selander. Han är för det första långt mera direkt naturinriktad. (Med Hagberg har man ofta känslan att hans natursyn är i övervägande grad litteraturbunden — han har läst en sak och så känner han igen den ute och består den en uppskattande nickning. På hans intresse tvivlar man inte, men ibland på hans förmåga att lyssna.) Förmågan att lyssna är nog viktig för linneaner. Selander har den. När han skall skildra sommarnattens mystik börjar han så här: ”Då (när natten faller) börjar naturen leva sitt eget liv på ett särskilt sätt, oåtkomligt och hemlighetsfullt. En koltrast börjar sjunga i en trädtopp. Han avtecknar sig så tydligt mot den ljusa himlen, att man kan se hur strupen skälver och näbben öppnas för sången.” Det är orden oåtkomligt och hemlighetsfullt som dominerar de fyra satserna, trots att den fågel de skildrar sitter så nära att de mekaniska detaljerna i hans sång tydligt kan studeras. Hagberg har tidigare i annat sammanhang klargjort sin syn på talet om det ornitologiskt oåtkomliga i trastsången: ”Vad menas med detta? Av all fågelsång är väl trastens i grantoppen lättast att följa på nära håll och att i ord beskriva.” Selanders förmåga att själv se, lyssna, lukta, känna och minnas gör hans essäer om inte bättre så i varje fall linneanska i en annan mening än Hagbergs. När han är som bäst kan han supa in naturintrycket djupt, associera det snabbt och sedan med lyrikerns precision välja det rätta uttrycket. När han berättar om hur han fick söka förgäves efter en viss skogsinsekt i vårens nylövade hasseldungar tillägger han: ”i gengäld fick jag alltid famnen full av solspelets lätta guldslantar bland de ljusgröna, genomskinliga skuggorna”. Han är inte alltid inspirerad, eller ens konstnär. Hans huvudinsats i vårt kulturliv har varit praktisk, naturvårdarens, en uppgift som i nedslående stor utsträckning kräver argumentens upprepning i det oändliga. Det är ursäktligt om hans alltid välvårdade stil då blir omständlig, om rösten får en torr och trött klang; i sådana stunder kan små egenheter som hans besynnerligt systemlösa användning av semikolon irritera mer än annars. Men när ämnet är ett som han känner tillräckligt starkt för, blir han övertygande även som resonör. Hans argumentering i de två polemiska kapitlen ”Naturskönt läge vid sjö” och ”Levande vatten och döda” gör intryck både genom sin sakliga styrka och sin försynta, nästan opartiska form. Det ämnet har han känt starkt för, penetrerat och gjort till sitt eget; den framställningen måste göra intryck, hur hård bergarten än är som detta levande vatten skall urholka. Med det som inte är självsyn hos honom är han mindre lycklig, som när han tar upp amerikanen Vogts idé om åkerjordens otillräcklighet när det gäller att föda mänskligheten. ”Odlingsbar jord bör inte bebyggas”, säger han sid. 130. På sid. 147 råder han villabyggaren alt bygga inte på hagmark utan på åkerjord. Icke oväntat visar sig Naturskyddsföreningens ordförande dela föreningens traditionella syn på duvhökens och rävens roll för småviltet i det kulturpåverkade landskapet, där det naturliga skyddet är så gott som försvunnet. ”Vi har rubbat balansen i naturen”, inser han på sid. 125, men på sid. 129 heter det: ”Rovdjurens beskattning tål nog villebrådet nu liksom förut under årmiljoner.” En såpass erfaren praktisk iakttagare borde kunna blinka sig fri från den spindelväven. När han släpper av och kan uteslutande ägna sig åt att se, lyssna och beskriva, då visar han sidor som man kan beundra oreserverat. En sak jag är särskilt svag för är ”Skåpet där sommaren är inlåst” — den handlar om en samlingslåda med insekter och är fjärilslätt och skimrande som lådans innehåll medan det ännu levde. ”Ishavskust” är en annan, med kärvare stämning men lika uttrycksfull. Jag skall citera några satser ur ett tredje kapitel, ett om björkhagar: ”Ingenstans kan den svala maj solen smeka lika ömsint, och ingenstans är sommargrönskan lika mjuk och lätt och genomdränkt av blont ljus. — När svensk lyrik är som bäst, har den gärna en klang av folkvisa; och folkvisans genius bär en nylövad björkkvist i handen.” Hans språk kan bli rent och enkelt som i denna mening: ”Så snart vi vände motorhuven mot väster började regntjockan lätta, och redan i Alta var himlen ett enda, stilla djup av svalt ljus.” Lyrikern Selander har kanske aldrig i hans tidigare prosaböcker kommit fram så fint som här, och ibland blänker det oväntat till också av en humorist, som i den episod han berättar från en övervuxen skräptomt i trakten av Skanör, där han sysslade med att fånga en speciell art av vildbin. ”Då kom där fram en parvel på en sex, sju år, betraktade mig en stund kritiskt och frågade så: ’Fångar han vispor?’ (Det heter vispor och inte getingar 61