BOKRECENSIONER i Skanör med omnejd.) ’Nej’, svarade jag, ’jag fångar bin.’ Den unge mannen iakttog mig en stund till och dekreterade sedan: ’Nej, det är inte bi. Vi har bi därhimma, och det här är inte bi. Han fångar vispor.’ Varpå han avlägsnade sig, trygg i sin skånskt orubbliga övertygelse om att alltid ha rätt.” Det är inte bara en god historia utan ett stycke provinsiell psykologi, som väl förtjänar sin plats bland de andra ”visporna” i samlingen. Björn von Rosen WINSTON VID VÄNDPUNKTEN WINSTON S. Churchill: Andra världskriget. IV: Ödets gångjärn. Skoglunds 1951. 36:—. Winston Churchills krigsminnen — detta samtidshistoriens märkligaste verk — avancerar i samma säkra takt som de allierade arméerna under det skede av det stora kriget, som han nu hunnit fram till. Verkets fjärde del, ”Ödets gångjärn” föreligger nu i utomordentlig svensk översättning av Nils Holmberg, och på senhösten publicerades den amerikanska upplagan av femte delen, som förde skildringen ända fram till invasionen i Frankrike sommaren 1944. Sedan återstår bara en del, och i hela den västerländska världen frågar man sig nu med oro, om författaren skall få tid över att slutföra sitt verk sedan han nu än en gång övertagit ansvaret för sitt lands öde. Den fjärde delen behandlar krigshändelserna från våren 1942 till våren 1943, det skede som inleds med Japans oemotståndliga segertåg i Fjärran Östern och slutar med Stalingrad. De månaderna betecknar krigets vändpunkt, de första sex månaderna skildringen omfattar gick allt dåligt, de sista sex månaderna gick allting bra.”Före El Alamein hade vi aldrig någon seger, efter El Alamein hade vi aldrig något nederlag”, skriver Churchill. Det är givet att denna skildring av ”hur den stora alliansens övermakt slog igenom” har en alldeles särskild dramatisk spänning. Det brittiska öriket står inte längre ensamt, dess stridskrafter kämpar med ny segervilja mot de tyska ubåtarna i Atlanten och mot Rommels ökenarméer. De ryska järnsidorna hamrar mot de tyska ställningarna på östfronten. De jättelika amerikanska resurserna sätts med alltmer ökad tyngd in i kampen längs de globala frontlinjerna. Roosevelt och Stalin börjar inte en alltmer dominerande plats på scenen, men fortfarande är det Churchill som står i förgrunden. De personliga promemorior, som avtryckts som bilagor, vittnar om 70-åringens fantastiska arbetsbörda och arbetskapacitet. Det var inte bara krigföringen som tog hans uppmärksamhet i anspråk. Den slutliga segern började skymta, och därmed aktualiserades uppgiften att dra upp riktlinjerna för efterkrigstidens värld. Det är med särskilt intresse man nu, nästan ett decennium senare, tar del av Churchills innersta tankar om Europas framtid, som han lade fram dem i en promemoria till utrikesminister Eden i oktober 1942: ”Jag måste erkänna att mina tankar i första hand kretsar kring Europa — en pånyttfödelse av det ärorika Europa, den moderna världens och civilisationens vagga. Det skulle bli en oöverskådlig olycka om ryskt barbari kom att förkväva de gamla europeiska ländernas kultur och oberoende. Jag hoppas — fastän det är svårt att nu säga om det går — att den europeiska familjen skall kunna uppträda som en enhet under ett Europaråd... Vi måste naturligtvis samarbeta med amerikanerna på många sätt och på många viktiga sätt — men Europa är vårt främsta intresse och vi har sannerligen inte lust att låta stänga in oss tillsammans med ryssar och kineser, när svenskar, norrmän, danskar, holländare, belgier, fransmän, spanjorer, polacker och turkar har sina brännande frågor, önskar vår hjälp och har stora möjligheter att göra sin röst hörd.” Vid sidan av själva krigföringen var Churchills huvuduppgift att svetsa samman den stora och heterogena koalitionen mot axelmakterna. Under hans sammanträffanden med Roosevelt lades en fast grundval för ett intimt anglo-amerikanskt samarbete, som fortfarande håller. Det var betydligt svårare att komma till tals med Stalin. Sovjetunionens hållning till sina allierade i väster var pockande och misstrogen; Stalin visade ingen förståelse för västmakternas svårigheter att föra fram konvoj er till Ryssland förbi den av tyskarna behärskade skandinaviska kalotten, och han krävde oavbrutet att den mångomtalade andra fronten skulle etableras i Västeuropa. Här fick Churchill tillfälle att utveckla ett änglalikt tålamod, ty i det allierade samarbetets namn måste han avstå från att komma med det sj älv-fallna svaret på de ryska klagomålen över bristande brittisk offervilja: att ju Sovjetunionen, 62