BOKRECENSIONER innan Hitler gick till angrepp österut, ”gärna skulle ha sett oss totalt krossade och gärna skulle ha delat bytet med Hitler”. Nödvändigheten att personligen komma till tals med Stalin förde Churchill till Moskva i augusti 1942. Skildringen av mötet mellan de båda statsmännen är en toppunkt i boken och ger rikt stoff till reflexioner över den ryske diktatorns personlighet och förhandlingstaktik. Churchill har avvisat varje frestelse att rita en karikatyr av den man som i dag framstår som hans huvudmotståndare, och han dementerar eftertryckligt de förklenande historier som brukar spridas om hur det går till i Kreml. Samkvämet i Stalins privata våning präglades av en viss robust vänlighet från värdens sida. När den brittiska interventionen under inbördeskriget kom på tal förklarade Stalin, att han föredrog en uppriktig ovän framför en hycklande vän, och då Churchill inskärpte att han verkligen arbetat mycket aktivt för interventionen och skämtsamt frågade om Stalin förlåtit honom, svarade den ryske självhärskaren: ”Allt det där tillhör det förflutna, och det förflutna tillhör Gud.” Det var det första mötet mellan de båda männen. Det skulle bli fler. Men Churchill är inte nöjd; under de senaste två åren har han upprepade gånger påyrkat ännu ett sammanträffande på ”högsta planet”. Säkerligen skulle de två gamla herrarna ha åtskilligt att säga varandra om vad som hänt sedan de senast träffades. Man frågar sig bara om Stalin även denna gång skall låta det förflutna tillhöra Gud. Lennart Hirschfeldt JOURNALISTMINNEN Otto VON Zweigbergk: Ung på 80-talet. Minnesanteckningar nedskrivna för min hustru. Bonniers 1951. 13:50. Zeth Höglund: Härliga tider. 1900—1911. Minnen i fackelsken I. Tiden 1951. 16:50. Som bekant var Otto von Zweigbergk i livstiden en av våra självständigaste och slagfärdigaste politiska publicister inom det liberala lägret, en elegant och fruktad pennfäktare. Bläddrar man tillbaka en smula i hans journalistik, ska man frapperas av hur blek och dämpad han framstår i sin egenskap av memoar författare. De minnesanteckningar från hans ungdom, som gör halt vid hans inträde i Dagens Nyheter och som nu bringats till offentligheten, skrevs redan 1914—15 och var avsedda att läsas endast av hans hustru. Frågan är, om man gjort hans minne en tjänst genom att förmedla dem till en vidare läsekrets än familjen. Sällan torde nämligen en memoarförfattare ha haft så lite att berätta om sig själv och om sin egen själs historia som Zweigbergk i denna hyperdiskreta lilla skrift. För sina närmaste behöver man ju inte alls presentera sig på samma sätt som inför en större allmänhet; det är så mycket som kan förutsättas som bekant. Endast antydningsvis skymtar det fram, att fadern varit en fantasifull frasmakare, och att detta är en av orsakerna till sonens skepsis och utpräglade misstro mot alla känsloutbrott. Hemmet hade frirelegiös anstrykning, men kolportörer och ledande koryféer, bland dem Waldenström själv, bidrog jämte konfirmationsundervisningen till att vid unga år framkalla en klart bekänd otro, som dock inte tog sig antiklerikala uttryck. Zweigbergk tycks inte från början ha varit någon hänförd anhängare av åttiotalets studentradikalism. Han var lyhörd för de högröstat doktrinära dragen hos Karl Staaff, och Verdandi föreföll honom vara ett sällskap för frälsta själar. Vad som definitivt drev honom i armarna på verdandismen, var de vettlösa försöken till åsiktsförtryck och personlig förföljelse. Solidaritet med kamraterna och entusiasm för tanke- och yttrandefrihetens ideal blev den omedelbara följden av en så ovis politik — en erfarenhet med giltighet för de mest skilda tider och förhållanden. Vad Zweigbergk berättar om verdandistriden innehåller eljest knappast något nytt i förhållande till hans egen minnesskrift vid tioårsjubileet eller andra källor. Ett stort antal namn på mer eller mindre kända personligheter drar hastigt förbi, men oftast stannar det vid — namn. Några profiler från de adelsgods på landet där Zweigbergk konditionerade som ung och fattig student är emellertid lustigt snabbskisserade, och i ett par fall har han samlat sig till verkliga miniatyrporträtt, utförda med intim karakterisering och nyanserad penselföring. Främst är här att nämna Per Hedenius, knivskarp intelligens, fördomsfri observatör och obarmhärtig ironi-ker, som med all sin benhårda konservatism kom att utöva ett avsevärt inflytande på den unge radikalen. En annan, ännu mer betydande 63