BOKRECENSIONER personlighet, som här tecknas i närbild, är faderns ungdomsvän Pontus Wikner, vars nobla och toleranta ståndpunktstagande i verdandistriden det finns skäl att särskilt notera, och sviten fullbordas med de roliga och respektlösa kamratporträtten av Johan Bergman och David Bergström. Alla yttre olikheter till trots finns det vissa beröringspunkter mellan Zweigbergks memoarer och Zeth Höglunds, som nu har utkommit med en första del, omfattande tiden fram till 1911. Även socialistagitatorn har sålunda utgått ur frireligiös miljö. Fadern var läderhandlare i Göteborg men hade tydligen råkat på obestånd och försörjde sig under senare år med skomakeri. Sonen har tidigt frigjort sig från de religiösa trosföreställningarna, men upprorsandan samt hatet mot kyrka och prästerskap har han från det fattiga föräldrahemmet fört med sig till arbetarrörelsen och dess press, inom vilken så gott som hela hans bana har varit förlagd — liksom han tycks ha tagit i arv faderns glödande temperament. Eljest finns det inte heller i Höglunds memoarer rum för mycken självbetraktelse eller introspektion, och det är en av de punkter där de markant skiljer sig från Wigforss’, med vilka det också kunde ligga nära till hands att jämföra dem. Mellan raderna och med hjälp av ett av mottona kan man utläsa, att Z. Höglund numera betraktar.sig som en slagen man. Eftersom den rörelse han tjänat sedan länge intar en dominerande ställning i svenskt samhällsliv, måtte kommunalpampens besvikelse gälla partiledarskapet och regeringsmakten. I den riktningen pekar också det sätt varpå Per Albin omtalas runtom i boken — med kringgående rörelser, med ett slags motvillig uppskattning, med betoning av hans viljestyrka och maktbegär och under ständigt understrykande av att även han länge var avrustnings-ivrare och hade sin plats på partiets vänsterflygel. För så vitt Höglund inte har drömt om att bli en inflytelserik, omstridd och omsvär-mad folktribun i Lassalles stil! Det förefaller kanske ännu troligare, och sådan skymtar han i en av Ragnar Jändels prosaböcker. Någon självkritisk medvetenhet om, hur ofta han varit ett motsägelsens och splittringens tecken inom sitt eget parti, förmärkes inte i memoarerna, men enstaka kärva sarkasmer förråder, att författaren med välgörande skepsis ser tillbaka på en del av sina egna åtgöranden i det förflutna. Eljest är det i allt väsentligt en mycket utåtriktad framställning, en livfull och stoffrik krönika över seklets första årtionde och socialdemokratins heroiska kamptid, självfallet med författaren som centralgestalt men med ett myller av figurer som passerar blickfältet. Om några mer fördjupade personkarakteristiker rör det sig aldrig; däremot får vi en rad lustiga snapshots och uttrycksfulla silhuettklipp av partibossar, journalister, agitatorer, politiker. I ett par fall är det svårt att förstå Höglunds uppskattning, exempelvis av personager som Ossiannilsson och Algot Ruhe. Andra gånger är det lättare att vara med på noterna: Hinke, Fabian, C. N. Carleson, Hannes Sköld. Dråpliga är episoden med Eric von Rosens gästspel på Folkets Hus under storstrejken — den naive greven inbillade sig kunna omvända arbetarna! — samt Gustaf Steffens brev till Branting, där den högtravande göteborgsprofessorn, drypande av självgodhet, föreslår sig själv till riksdagsmanna-kandidatur. Partikongresser, valmöten, agita-tionsresor, presskampanjer, polemiker virvlar förbi i aldrig sinande och något entonig ström, här och där ackompanjerad av författarens skarpkantade, uppfriskande beska kommentarer. Anmälaren har svårt att återhålla sina sympatier för en gammal jakobin, som på detta magnifika sätt lyckats hålla gallan flytande genom åren och som alltid varit totalt ohågad för konjunktur- och kompromisspolitik. Men om jag hyser en viss förkärlek för ståndaktiga tennsoldater, så är jag medveten om att andra föredrar kameleonter. På en punkt måste jag av all kraft protestera mot Z. Höglunds framställning; det är då han bagatelliserar Amalthea-dådet som ”dråp av en mindervärdig individ” (s. 146). Hur kan det ha undgått en så klarsynt intelligens som Z. Höglund, att det var på alldeles samma sätt som nazismen trettio år senare godtyckligt skulle stämpla vissa människor som ”mindervärdiga” och förklara att de därför saklöst kunde frånhändas livet? Holger Ahlenius PALMSTIERNAS RIKSDAGS-MINNEN Erik Palmstierna: Ett brytningsskede. Tiden 1951. 15:—. Det memoarverk som Erik Palmstierna nu har publicerat under titeln ”Ett brytnings- 64