BOKRECENSIONER skede” väger betydligt tyngre än de snabbteckningar som samme författare utgav för ett år sen (”Åtskilliga egenheter”). Det inleds med en teckning av författarens barndom och ungdomsutveckling, studier vid sjökrigsskolan och tjänstgöring i Karlskrona. Så glider vi med författaren in på den politiska scenen: stadsfullmäktige i Karlskrona, motsvarande arbetsfält i Stockholm och riksdagens andra kammare. Dessa politiska minnen som här relateras (i historikernas imperfekt) har ett betydligt värde, emedan de bygger på samtidigt gjorda anteckningar. Den obegripligt vitala och mångsysslande människan Erik Palmstierna hade nämligen som aktiv politiker även historiskt intresse, och han räknade med att hans ögonblicksbilder av de inre rådslag där han snart nog hamnade skulle kunna ha intresse för eftervärlden. Det var alldeles riktigt tänkt. Dock måste man räkna med att det ofta lidelsefulla personliga engagemanget på åtskilliga ställen kan ha färgat bilden. Och anteckningarna sammanfattades i den form de nu har först 1930. I bokens avslutande avsnitt serveras dagboksteckningarna utan ändring (i presens och perfekt) från året 1913. En fortsättning utlovas i en följande volym. Vad som först frapperar är att boken är mycket väl skriven. Palmstierna hade som politiker inte bara stor förmåga att skaffa sig kontakter, ta folk och ”tränga sig fram” (som hans bespottare påstod). Han hade även artistens blick för det karakteristiska hos människor och hans gåva att kunna sätta detta på papperet. Ibland dämpas kanske talangen av bitter antipati. Detta intryck får man särskilt då Karl Staaff kommer på tal. Allt vad Palmstierna anför om Staaff kan mycket väl vara sant, men det ger dock endast några facetter av denna rikt sammansatta personlighet. De elaka omdömen om Staaff, fällda av män i hans närhet, som Palmstierna citerar, bekräftar att denne var en mycket ensam man. Den kärlekslösa teckningen av Carl Lindhagen är mindre ägnad att väcka gensägelser. Vad som här berättas om den senare — det famösa bläckhornsattentatet mot Branting och andra hysteriska tilltag — är historiskt kända ting, ehuru de nu får mera färg och skarpare konturer. Palmstiernas övergång från det liberala partiet till det socialdemokratiska 1910 — ungefär samtidigt som trätobrodern Lindhagen företog samma partibyte — väckte på sin tid uppseende. Hur kunde den försvarsintresserade f. d. sjöofficeren, som dessutom var religiöst intresserad, förlika sig med ett i stort sett antimilitaristiskt, klasskampsbetonat och socialistiskt parti? Man förstår nu att partiprogrammets dunkla framtidsvisioner bekymrade honom mycket litet och att han helt såg till nuet. Där tycktes honom socialdemokraterna ha både större möjligheter och större håg att verka för de reformer som intresserade honom mest. Det var jordfrågan, koncessionsfrågan, trustlagstiftningen och även försvarsfrågan som under det här skildrade skedet tycks ha legat Palmstierna mest om hjärtat. I försvarsfrågan ämnade han ”fostra massorna” till förståelse för försvarets nödvändighet och på så sätt bistå Branting mot partiets antimilitaris-tiska flygel. Vi får veta att Palmstiernas insatser på detta område fick resultat. Branlings sympati för den begåvade adjutanten blir begriplig. Även inom det socialdemokratiska partiet fick Palmstierna pröva på inre tvister och sprängningsförsök precis som tidigare inom liberala samlingspartiet. Det intressantaste i hans bok är kanske just de indiskreta interiörerna från de två vänsterpartierna under åren omkring 1910. Staaff hade minst lika svårt som Branting att hålla ihop sitt brokiga parti. Men Palmstierna tyckte, att det skedde på ett alltför diktatoriskt sätt och med alltför stort hänsynstagande till partiets moderata hemmansägarefalang. Det må undras, om inte Palmstiernas motvilja mot Staaff och beundran för Branting mer än någonting annat påverkade hans beslut att byta parti. Åke Thulstrup IDYLL OCH ALLVARS FAMN Björn von Rosen: Axel Fridell. Några anteckningar. Bröderna Lagerström 1951. 29:50. Man kan säga att Axel Fridell är lillebror i en brödrakrets där man finner Hj almar Bergman och Birger Sjöberg; deras adlige cousin är Nils Dardel. I denna krets är samtalsämnet inledningsvis fixerat till den svåra frågan om familjens renhet och familjens orenhet. Deras familjära ursprung är idylliskt och en viss naivitet, helt omaskerad eller helt sofistikerad, drar dem till föreställningarna om oskyldig 5 BLM 1952 I 65