BOKRECENSION ER hetens tillstånd. Det heter i Hj almar Bergmans ”Porten” (skriven 1921, utgiven 1922) : ”På en vid och grönskande äng bland blommande träd möttes vi för första gången. Unga och klarögda, glada och fromma. Samman vandrade vi, dock utan mål, ty oss tycktes att målet var uppnått. Var fanns en ljuvligare trakt för ögon och alla sinnen? En blidare, renare luft att andas? En klarare rymd för tanken?” Samma år, 1922, gav Birger Sjöberg ut ”Fridas bok”. Följande år målade Dardel en akvarell, ”Villa Balestrino”, på vilken bland annat en dandyvek yngling behagligt liggande på balkongbalustraden betraktar två vita duvors koketta parningslek. Det året kom också en oljemålning till som visar ett visst släkttycke med ”brödernas” bilder, Fridells ”Ungdom”, ett stycke kärlek genom ett fönster. Där är Han dardelskt vek, och Fridell började som linje- och narcissestet. Och Hon är tvillingsyster till den unga magnolia-förälskade kvinna som poserar på en akvarell av Dardel från 1922. Men hon är kanske också något annat. Dessa oskuldens idyller som här målats skulle gå sönder. Det fanns i alla samma sjukdom. Citatet från Bergmans ”Porten” fortsätter: ”Vem låter oss lida, vem bringar oss leda i en så ljuvlig nejd, om icke vi själva? Vem grumlar vår glädje, vem förråder vår lit, vem bedrar vårt hopp, vem smädar vår tro, om icke vi själva? ... En här av skuggor släppte vi in på vår äng, de skövlade, de smädade, och vi kämpade blint mot skuggor. Besinnade ej, att vi voro allena. Allena äro vi i livet, i döden allena, allena i domen. All skuld vilar allenast på våra skuldror.” Dardels ”Villa Balestrino” är som helhet en lättsamt lekfull studie i familjens orenhet, i erotiska perversioner. Men det lättsamma försvinner i flera senare målningar där dandyn i ensamhet får utstå skräckfyllda angrepp av sina egna undertryckta drömmars demoner. För Birger Sjöberg tog det bara ett fåtal år innan hans och Fridas skyddade världsbild utsattes för övermäktiga kriser. I Fridells ”Ungdom” finns ett drag av vårligt främlingskap, en början till ensamhet. Kvinnan har den ”mystiska mörkögdhet med stjärnvit hy” som Birger Sjöberg gav åt sin inkarnation av ensamheten i dikten ”1 ditt allvars famn”. Hur som helst må vara nu för stunden — gärna kan du fly min mörka hamn! En gång skall jag ändå ha dig bunden i min sanna, i min starka famn! Den unge förälskade mannens mask av oskuld skall successivt förvittra och sönderbråkas och när Fridell ett av sina sista år i skämtsamt allvar tecknar ett självporträtt — ”1 am in love” — framställer han sig som en skråpuk, en som är fläckad av misslett liv. Då är även han framme ”Vid mörka stränder”. Ett av hans sista stora blad är bilden av ett upprört, stormigt hav, Hav, som slår i kalla styrkan, dånar mer än psalm i kyrkan, klämtar lik en klocka i brand eller nöd. Bittra sanning, skumma mot himmelens rand! Spela som när pukslag dånar, om hur lycka lyckan rånar, om hur frihet friheten binder med band! Nu åt dig mitt mörka altar reser jag, när vågen saltar. Fruktar leva — fruktar att bjuda farväl... Fridell var alltid en strandvandrare och havs-skådare och till slut fann han det hav som var hans. Då lät han det slå vilt och helt bryta ner. Att den fina masken krossades var naturligtvis betingat av individuella faktorer men även av den omständigheten att den familjens enhet, som lämnat skydd och garanti åt oskyldighetens ansikte, åt förkrigsgenerationerna, brast sönder och dessutom berodde det på att detta ansikte snyggats upp av en estetisk idealism, som inte visade sig hålla. Dardel bemödade sig att i det längsta hålla masken och försökte till slut bättra på den genom att studera obekymrade nunor hos de primitiva och de i anden fattiga. Birger Sjöberg gav ganska snart upp all behärskning. Hjalmar Bergman lekte länge med trollet i hjärtat men till slut bröt den förtvivlade clownen omaskerad fram med sitt splittrade ansikte. Fridell bevarade ständigt ett visst svärmeri för dandyns elegans, för frackens sobra attityd men också med ständigt förminskade illusioner om att detta skulle vara den rätta yttre formen för den groteska krumelur som han fann hos sig själv. Året innan han dog skrev han: ”Nu är jag så sönderrämnad och trasig och lortig att det liknar ingenting. Allting är sönder, skjortor, strumpor, alla knappar ha gått åt skogen, nästan, och jag har ingen härd, där det stoppas och lagas.” Åren 1925—26 gjorde han ett par ateljéinteriörer med Nike, romerska 66