BOKRECENSIONER huvuden, vinkelhakar och avvägd komposition; en del av avsikten med dessa blad kan kanske karakteriseras med några ord som förekom i en diktsamling samma år — ”makten att hålla förtvivlan tillbaka / med stålblanka romarcitat”. I samma avsikt ägnade han sig åt att tolka arkitekturens strama fysionomier men hans intresse drogs mer och mer över till det som inte var stramhet där utan sönderfall, neurotiska skuggor, sprickorna i putsen, märkena på ytan av husens och stadens påfrestande nervliv. I Battersea Park, i Hyde Park studerade han det avlövade grenverkets tunna rispor och rynkor i Londondimmans hud. Till slut bredde skuggorna ut sig i melankolisk clairobscur, husen gav efter för sin inre drift mot ruinen och Fridell fick ofta svårt att bemästra svärtan som trängde sig på. När allt famnades av förvittringens allvar gick det med arkitekturens oberördhet på samma sätt som med oskyldighetens ansikte. August Pettersson har gett Birger Sjöberg attributet ”den okände” i titeln på sin monografi; Erik Hj. Linder skulle med samma rätt kunnat använda det ordet på sin bok om den unge Hjalmar Bergman. Karl Asplund har skrivit om både Dardel och Fridell men inte ens i den större boken om den senare har han helt blottat den okände. Det är av någon underlig anledning inte praxis bland konstanalytiker så som bland litteraturanalytiker att avläsa verken med öppet sinne för de psykologiska korrelaten. Erik Blombergs bok om Ernst Josephson är kanske här det enda undantaget. När Björn von Rosen nu gett ut en liten bok om sin vän och arbetskamrat Fridell avvisar även han ett inträngande i konstnärens personlighet — ”att tränga längre in på området lockar inte av personliga skäl och skulle förmodligen också som analytiskt försök vara ganska meningslöst. Till botten av ett så sammansatt lynne kommer man ändå inte. Den planta vars blomning vi beundrar har antagligen haft rötter i flera ... riktningar ... men är det när allt kommer omkring stor mening i att leta i den jord ur vilken den har vuxit upp? ... Fridell fick sin mark att blomma, sällsynt och överrikt, det är hans storhet. Mer behöver vi egentligen inte veta.” Björn von Rosen vet mycket om plantor och man tror honom när han menar att det inte är någon mening att leta efter t. ex. rosens doft, färg och blomform i grogrunden. Han vet också mycket om Fridell, förstår honom tydligen i högre grad än han vill ge besked om. Men är parallellen med plantan berättigad? Han säger på annat ställe om Fridell alt denne registrerade andra människors beteenden som ett fotonegativ och detta har väl ingen direkt motsvarighet plantor emellan. Men även om von Rosen undviker att blotta, är han inte omedveten om de personliga och mänskliga valörerna i denne arkitektur-, landskaps- och porträttetsares verk, valörer som Fridell själv betonat starkare i sina friare fabulerande teckningar. Fridell har porträtterat von Rosen som en gentleman i frack och även om von Rosen inte skriver i frack bibehåller han gentlemannens diskretion. Som vän nöjer han sig med att bara antyda sin djupare förståelse i det varsamma porträtt han tecknar och det är i överensstämmelse med den uttalade principen att låta ”den okända” personligheten förbli okänd, när han skriver kanske finast om de sidor hos Fridell vilka vetter mot det tekniska arbetet. Här har von Rosen egna erfarenheter och med Fridell gemensamma erfarenheter att stödja sig på. Det är inte stora kapitel, de som handlar om svärtans mästare, om grafikern, koppartryckaren och materialet och om Fridells tryckare, men de innehåller synpunkter och karakteristiker, viktiga med hänsyn till Fridell och till grafik överhuvud. Sven Alfons 67