Fl LMKRÖNIKA godhet. Sjungande en melodi, som i sin C-dur-enfald bör bli schlager på frälsningsfronten, bygger hopen snart en idylliskt pittoresk kåkstad av lite slumbråte, allt är frid och fröjd trots det hotfulla uppdykandet av kapitalisterna Brambi och Mobbi som ser ut som om även den största kamel ledigt kunde distansera dem på vägen genom nålsögat, med andra ord, så som goda kapitalister alltid har sagt att elaka kapitalister ser ut. Men sen kommer ondskan med i leken: när feststången skall resas skjuter en oljepelare upp ur jorden, den osolidariske förrädaren Rappi underrättar den svekfulle supermilj ardären Mobbi, som skickar ut sin polisarmé för att jaga bort Toto och hans vänner. Då inträffar miraklet: en ängel i gestalt av Totos fnoskiga fostermor ger honom makt att få alla sina önskningar uppfyllda. Och då faller också ett makabert ljus över filmens människouppfattning. Vad är det egentligen folk vill ha när de kan få allt vad det vill? Jo, pälsar, höga hattar, symaskiner, takkronor, aftontoaletter, den korte vill bli lång och den stammande kan äntligen uttala reklamslogans utan att stocka sig. Den italienska filmens klassiska neger från U. S. A., som älskar en vit flicka blir vit, men flickan som älskar negern har tyvärr önskat sig svart. Och plötsligt börjar folk tänka på pengar, de vill ha en million, två millioner, tre millioner, en million millioner, en million million million millioner, en orgie i millioner och en million till. Skvatt galna förvandlar de pengar till en drömlik abstraktion. Toto lyckas avvärja anfallet från Mobbis armé. Befälhavarnas anfallskommando vägrar komma över deras läppar, sopranarior tränger i stället ur deras strupar, soldaterna börjar halka på en plötsligt framsprungen iskana. Sen blir Toto så kär som man brukar bli i sedelärande berättelser och filmen får sin logiska upplösning. Det finns inte plats här ptr jorden för goda människor, glatt ridande på sopkvastar försvinner de efter ett extravarv runt domen i Milano bakom molnen, till ett rike där en god dag alltid är en god dag, till de fattiga dårarnas himmelrike. Sagomotivet ger de Sica möjligheter att ta fasta på religiösa och kapitalistiska idealbilder och göra dem verkliga i satirens yttersta och absurda verklighet. Det ligger i sakens natur att denna satir inte säger något nytt, den lever inte på sitt budskap, skildringen av den falska kapitalisten, den föraktlige förrädaren eller det skröpliga folket, utan på sättet varpå det framförs. Att beskriva detta är naturligtvis otacksamt, man måste illustrera tankegångarna med referat som riskerar att bli lika uppbyggliga som Luddendorffs berömda handbok i humor. De Sica har i allä händelser lyckats finna den idealiska formen för det han har att säga. Naivismen är konsekvent genomförd, filmens rörelser har en prägel av sagans balettstämning, miljöteckningen är en parodi på neo-realismen, utförd av dess mästare. Mirakelmotivet låter de Sica briljera med filmtrolleri — vissa infall påminner om ”Den galopperande flugan” (visserligen utan dess frenetiska tempo, tyvärr, men även utan dess mekanism), andra om bröderna Marx’ sabotage av verkligheten, för all del utan, deras blixtrande kvickhet men även utan deras nihilism. Man skulle även kunna peka på många andra, på Chaplin, på René Clair, på tjugotalets franska avantgarde, men varje sådan anknytning rycker endast en bit ur de Sicas helhetsverkan och förvanskar den. Därför skall endast Ce-sare Zavattinis manuskript och Allessandro Cicogninis roliga musik med aktning omnämnas. Filmen för övrigt är till sitt yttre anspråkslös och oglamorös, men till och med anspråkslösheten har här sin naivistiska funktion att fylla och är nödvändig för den helgjutna konstnärliga lödigheten. Enligt uppgift lär de Sica vara en av Italiens populäraste skådespelare, med stora inkomster som han använder för att finansiera sina filmer. Detta är säkert en förklaring till hans filmers konstnärliga integritet när det gäller ämnen som vilken branschkunnig filmdirektör som helst skulle anse dödsdömda. Men för de Sica gäller det också att få sina filmer visade. Temat är farligt, det är för tillfället inte opportunt att häda med mirakler, att visa livslögnerna i blanka speglar. De Sica har emellertid kunnat förvandla denna praktiska tvångssituation till en konstnärlig tillgång. Just genom att undvika bittra och tendentiösa överdrifter, genom att undvika verkligheten och groteskt överdriva överdrifterna har han skapat en film som utan att offra ett milligram av vad den vill säga skyddar sig mot varje invändning genom sättet på vilket detta sägs. Från drömfabriken En bok som under sitt namn ”Hollywood, The Dream Factory” har den förklarande undertiteln ”An anthropologist looks at the 69