FILMKRÖNIKA movie-makers” framkallar naturligtvis ett förväntansfullt leende. Författainnan, Hortense Powdermaker, sviker inte heller förväntningarna; hon har skrivit en mycket rolig bok även om en god del — men långtifrån alla — lustigheter kanske är menade att bli tagna på allvar. Det bästa eller roligaste med boken är naturligtvis själva idén att göra en antropologisk studie av Hollywood, att se på filmproducenter så som populärantropologiska arbeten ser på medicinmän hos vilda stammar i Nya Guinea eller att betrakta vissa av de specifikt holly-woodska vansinnigheterna med samma kyligt registrerande attityd med vilken man tar del av magiskt primitiva besvärjelseriter. Men uppläggningen och tonfallet, de generaliserande omdömena efter korta anekdotiska redogörelser och inte minst ovanan att alltsom-oftast inskjuta meningar i stil med ”vi antropologer anser” eller ”antropologen, som ser på saker och ting med andra ögon”, allt detta gör nog boken till en antropologisk lättviktare med en för seriös vetenskap främmande brist på metodkritik och strävan till objektivitet. Men onekligen finns det en åtminstone stilistisk poäng i författarinnans princip att avsluta kapitlen med en jämförande antropologisk sammanfattning, under vilken t. ex. filmproducenternas konferenser jämföres med Pueblo-indianernas skördedanser eller scenarioförfattarnas hierarki med Maorifolkets samhällsstruktur. Fru Powdermaker synes sålunda ha misslyckats med att ge sitt arbete vetenskaplig hållfasthet. Därmed är dock inte sagt att hennes slutsatser eller åsikter skulle vara felaktiga. De torde tvärtom i alla väsentliga avseenden vara riktiga fast de knappast är originella. Värdet med boken är att den presenterar ett material, visserligen utan vetenskaplig systematik, men tillräckligt påtagligt för att sätta lite kött på det skelett till en uppfattning som varje tänkande människa måste ha om Hollywood. Ett särskilt intresse har den branschkunniga redogörelsen för mekanismen och strukturen i filmarbetet, inte så mycket med avseende på dess återverkningar på människorna utan på själva arbetet och dess resultat: hur mycket som sker på en slump inom en given obrytbar ram, hur irrationellt och magiskt arbetet bedrivs. Detta gäller främst skildringen av ett filmscenarios tillkomst. Det lär ju fortfarande finnas optimister som tror på personliga eldsjälar som drivkrafter bakom de enskilda ame rikanska dussinfilmerna. Däremot tycks fru Powdermaker hysa en viss respekt för filmskådespelarnas yrkeskunnighet. Kontentan av boken är den starka betoningen av maktbegreppet i Hollywood, en or-wellskt makt, där pengarna endast är medel och magiska symboler och där makten inte används för något annat syfte än sitt eget, makt över andra människor. Hollywood har en typiskt totalitär struktur, säger hon, och det är väl så sant som det är sagt. Det är bara det att det är lika sant i fråga om det politiska spelet, om Filadelfiaförsamlingen och om Svenska Fotbollsförbundet. Totalitarismen är vår epoks kännetecken och Hollywood med sin neurosskapande huvudkonflikt mellan affärsintressen och artistiska integritetsbehov är endast ett ovanligt talande och inflytelserikt symtom. Vi vet nog vad som är felet med Hollywood, men det skulle ha varit intressant om någon som förenat fantasi med förmåga att göra jämförelser med olika kulturmönster hade talat om för oss, inte vad som är fel med Hollywood och med oss, utan varför det är fel. Chaplin Förra året utkom i USA och England två biografier om Chaplin (”Charlie Chaplin” av amerikanen Theodore Huff och ”The Little Fellow” av Peter Cotes och Thelma Niklaus). Det engelska författarparet har samarbetat på det mest friktionsfria och fantasilösa sätt i en anonym men stilistiskt tydlig tudelning av boken, vars första del utgörs av en biografisk redogörelse medan den andra omfattar en diskussion av Chaplins filmer. Det biografiska avsnittet är bokens största till omfånget men inte till värdet. Man reagerar inte så mycket mot direkt felaktiga uppgifter utan mera mot den okritiska inställningen till det besvärande sakrosankta föremålet. Den onyanserade beundran kan inte ge den nödvändiga psykologiska reliefen, man saknar personlighetens utveckling och dynamik och får hålla till godo med geniets solskens-vandring bland idel glada och banala människor. I filmdiskussionen märks dock en hel del intelligenta iakttagelser, särskilt i fråga om ”Diktatorn”. Filmen ses som uttryck för ett personligt förhållande mellan Chaplin och Hitler. Den senare, som med all sin makt vill erövra världen och den förre, som redan har erövrat världen och nu med all sin makt, skrat 70