FILMKRÖNIKA färgen men denna filmform är också frigjord från det realistiska materialet. I de fall Disney sammanfört Kalle Anka med människor av blod och kött, t. ex. i ”Tre Caballeros” har, som W. även påpekar, resultatet blivit ytterligt otillfredsställande. Shakespeare-essayen är en utomordentligt läsvärd och synpunktsrik diskussion som emellertid inte saknar inre motsägelser. För båda filmernas vidkommande (”Henrik V” och ”Hamlet”) framhåller W. dekorens och stiliseringens betydelse. Men medan han i fråga om ”Henrik V” ställer sig odelat positiv till färgens stiliserande dramatik säger han om ”Hamlet” att ”Hamlet själv ... aldrig kommer riktigt nära. Hans olycksöde blir slutligen mest en estetisk upplevelse.” Detta påstående gäller naturligtvis i minst samma utsträckning — i själva verket större — ”Henrik V” och man frågar sig om denna inkonsekvens beror på att man är mera intresserad av människan Hamlet än människan Henrik V, att filmens misslyckande att gestalta människan därför blir mera ödesdigert hos Hamlet, medan det hos Henrik V försvinner i ett moln av färg- och orddramatisk skönhet. Om detta antagande är riktigt — och det är det antagligen — blir Waldekranz’ abrupta essayavslutning att ”skådespelaren Laurence Olivier mot tjugonde århundradets mitt gjorde den revolutionerande upptäckten att film egentligen är teater” helt oförståeligt, bortsett ifrån att detta yttrande plötsligt placerar den demokratiska filmen i ett feodalt sammanhang. Det borde framgå av denna anmälan att ”Modern film” är rik inte bara på sakuppgifter utan även på intelligenta synpunkter framförda med ofta träffande formuleringar, att den på ett beundransvärt sätt lyckats förena uppslagsbokens uppgift med stimulerande debattinlägg av för svenska förhållanden hög klass. Även om man på många avgörande punkter hyser en avvikande uppfattning måste man ändå lyckönska svensk filmpublik och svensk filmproduktion till att ha Rune Waldekranz i hans dubbla kapacitet som seriös produktionsledare och kunnig och klok skribent. Den tredje volymen i Wahlström & Widstrands filmbibliotek heter ”Nordisk film” och är författad av Gerd Osten. Boken verkar vara skriven på ett ansträngt och forcerat sätt och man gör den antagligen störst rättvisa om man ser den som en samling filmkåserier, ibland bestickande originella och stimulerande, präglade av författarinnans gedigna kunnande och begåvade personlighet men bemängd med alltför många motsägelser, upprepningar och tankeglidningar, utan ansats till komposition och med ett hoppande från ämne till ämne eller rättare sagt, från infall till infall, som ytterst är en utmaning mot läsaren. Den hafsiga uppläggningen blottar vissa svagheter i fru Ostens syn på film. Tidigare har man ibland tyckt att hon drog väl omfattande konsekvenser av vissa iakttagelser; nu verkar det som om hon krampaktigt letade efter iakttagelser för att sätta kött på redan färdiga konsekvenser, framförda som axioma-tiska påståenden, vilka vid närmare granskning oftast visar sig förenklande eller ohållbara. Detta gäller särskilt huvudtesen om en ”katolsk värld utan nåd” i svensk film men även en lång rad mindre väsentliga tankegångar av typen ”Dreyer tror på häxor” eller den fantastiska meningen: ”Den ryska revolu-tionsfilmen dog när Sovjet föddes.” Dessa fragmentariska anmärkningar — en utförlig diskussion skulle, som ovan antytts, bli orättvis — bör dock balanseras av den för fru Ostens läsare självklara reservationen alt boken har många kvaliteter. Hennes tankegångar har ofta en räckvidd, en klarsynthet och ett djup som når långt bortom flertalet av hennes kollegers andliga prestationsförmåga. Det är bara synd att fru Osten i kapitlet ”Aspekter på filmkritik” desavouerar det bästa hos sig själv med några verklighetsfrämmande och menlösa plattityder om filmkritikens problem. På fullt allvar tar hon upp grovt förenklande argument som några av hennes intellektuellt skuldbelastade kolleger anfört mot ”sociologernas förakt för film” i stället för att enkelt avfärda dessa filmkritikens debattungar som ytterst bottnande i missförstånd, i kritikerkårens heterogenitet — utan motstycke hos andra konstformer. Filmbedömningens kriterium är inte ödmjukhet utan intelligens och detta gäller i hög och sällsynt grad just fru Ostens egen verksamhet. Man får bara hoppas att hon nästa gång skall utnyttja den på ett mera samlande och lugnare sätt än i denna mellanbok. Denna av utrymmesskäl ofullständiga redogörelse för förra årets filmlitteratur bör naturligtvis inte avslutas utan att det viktigaste verket omnämnes. Robin Hoods länge väntade bok om Eisenstein har nu kommit ut. Dess värde och i ännu högre grad själva ämnets räckvidd och betydelse är dock av sådant slag att en separat artikel är motiverad. 73