NOTISER Bliv Du med dikten! I serien Unterhaltsame Wissenschaft har det tyska Verlag Tempelhof gett ut en både omfångsrik och trevligt sammanställd introduktion till världslitteraturen, ”Du und die Literatur”, författad av kritikern Wolfgang Goetz. Arbetet skiljer sig till uppläggningen rätt förmånligt från den valhänta propaganda för ”boken”, som man ofta ser exempel på i Sverige. Genom att rikta uppmärksamheten direkt på det i sammanhanget relevanta, nämligen läsaren och litteraturen, får framställningen mera liv och direkt slagkraft. Goetz börjar med några kapitel om diktkonstens olika grenar och företar därefter en störtdykning genom världslitteraturen från Lao-tse till Eliot och Joyce. Kravet att oavlåtligt leverera personliga och stimulerande synpunkter på kulturområden eller författare, om vilka man har ringa eller flyktig kännedom, kan som bekant vålla svårigheter även för mycket uppslagsrika kritiker och Goetz har inte undgått att få med många ytterst diskutabla uttalanden. I ett kapitel med rubriken ”Nordlicht” behandlar han den skandinaviska litteraturen. Redan företaget att på åtta sidor avverka utvecklingen från Eddan till Knut Hamsun får en lätt anstrykning av litteraturhistorisk slalom. Minsta antalet portar har välts på den danska sträckan. Utom de obligatoriska hovbugningarna för H. C. Andersen och Kierkegaard omnämns bl.a. Georg Brändes, J. P. Jacobsen, Herman Bang, Martin Andersen-Nexö och Johannes V. Jensen. Av norrmännen hinner Goetz med några ord om Björnson och en någorlunda riktig, men skonsamt uttryckt ytterst summarisk beskrivning av Ibsens idéutveckling. När det gäller Sverige ägnas huvudutrymmet åt Strindberg. Liksom de flesta utländska bedömare har Goetz alltför ensidigt fäst sig vid Strindbergs mörka perioder, och som nyckelverket i hans produktion anges följ aktligen ”En dåres försvarstal”. Av dramerna skattar Goetz ”Kronbruden” högst, en något överraskande värdering, medan han inte anser att ”Fadren” och ”Dödsdansen” längre har något dramatiskt liv. Som motsats till Strindberg sätter Goetz Selma Lagerlöf, ”eine Monumental-Gouvernante” med orubblig tro på det goda i människan. Motsättningen Strindberg—Lagerlöf har i svensk litteratur en tidigare parellell i förhållandet Bellman och Tegnér, framhåller Goetz. Bellmans lyrik karakteriseras som ”den disharmoniska kontrapunkten till den långtråkiga entonighet, som utmärker varje historisk epok”. Liksom senare Frank Wedekind (sic!) sjöng han i berusat tillstånd visor till egna melodier, på krogen Gyldene Freden i Stockholm. Goetz’ uppfattning om Tegnér är svårare att precisera. Han framhåller endast, att Tegnér försjönk i glömska, när Bellmans geni återupptäcktes. Antagligen har bilden av någon sorts litterär Thorvaldsen blekt svävat genom författarens hjärna. Sångmö med dubbla skift ”Case Record from a Sonnetorium” heter en bok av Dr. Merrill Moore, som nyss utkommit hos poesiförlaget Twayne i U.S.A. Som namnet antyder är det fråga om en samling sonetter men bakom det blygsamma urvalet döljer sig emellertid en gärning av ovanliga mått. Dr Moore torde nämligen vara en av världens flitigaste sonettofiler. I hans sonettorium finns c:a trettio stålskåp, rymmande en samlad produktion av lekande men värdiga fjortonradingar på tillsammans över 100 000 nummer. Hans medeltal är fem dikter om dagen alltsedan 18-årsåldern och rekordet, såvitt han minns, ett hundra formellt oklanderliga sonetter på fyra timmar. Dr Moore är till professionen psykiatriker. Hans bok innehåller också en ”friskförklaring” av den kände skalden och läkaren William Carlos Williams, vilket kanske kan vara behövligt. En etikettsfråga På Kaliforniens bibliotekarieförenings 53 :e årsmöte i höstas väcktes en motion från stadsbiblioteket i Burbank att man skulle förse vissa böcker med särskilda etiketter på vilka stod dels ”SAMHÄLLSFIENTLIG”, dels ”OMORALISK”. Detta intressanta system skulle kompletteras genom att man i vissa, endast delvis olämpliga böcker på pärmens insida angåve att särskilda sidor vore samhällsfientliga eller omoraliska. Årsmötet — som förmodligen insåg vilken omedelbar rusning sådana åtgärder skulle föranleda — avslog motionen med alla röster utom en. Bert Brecht har erhållit österrikiskt medborgarskap, till stor överraskning både för sina nya och sina gamla landsmän, meddelar Basler Nationalzeitung. Brecht är inte född i Österrike, har inte bott där någon längre tid och har inte heller meddelat att han tänker flytta dit från tyska Östzonen där han f.n. är verksam. Den schweiziska tidningen antyder att den nye ”tolvskillings-österrikaren” nu lättare kan ordna sina ekonomiska mellanhavanden med de västliga länder han så ivrigt kritiserat; de österrikiska myndigheterna är i det fallet liberalare än folkdemokraterna. Kanske kan man också förmoda att ett utländskt pass kan vara till nytta i ett land där den litterära smaken kan ta så tvära och för författaren så besvärande vändningar? Det gamla gardet ger sig Alexander Fadejevs omskrivna och flitigt diskuterade krigsroman ”Det unga gardet” som släpptes ut 1945 har nu, omtalar Pravda i en större recension, kommit i en utökad och förbättrad upplaga utgiven av Komsomolförlaget. Första upplagan kritiserades på skarpen av de rätttrogna anhängarna av den nya kommunistiska realismen för att inte boken presenterat fullödiga bolsjevi-ker och partifolk. Fadejev, som likväl fick sin roman både filmad och iscensatt, uppmanades därför att skriva om boken. I den nya upplagan som helt gjorts om på många ställen har nu emellertid de kommunistiska hjältarna gjorts till verkligt hårda och allvetande bolsjeviker, 74