NOTISER stående på en hög idépolitisk nivå. Flera kapitel i den omarbetade upplagan har nu ägnats Röda armén, speciellt dess insatser i slaget vid Stalingrad. Endast det bolsjevikiska partiet kan, säger Pravda, fostra sådana hjältar, som de som omtalas i ”Det unga gardet”. I den nya upplagan finns likväl en del brister men de är av andraplanskaraktär. Sålunda har exempelvis inte hjälten Barakov och generalen Kolobok tillräckligt utkristalliserats. Resultatet av ett stort och viktigt arbete skulle därför bli ännu bättre om författaren likviderade dessa småfel. Den bolsjevikiska kritiken har nu emellertid visat, säger Pravda till slut, att en god bok kan bli ett mästerverk om författarna omarbetar den efter partiets direktiv. Ryska formproblem Ett rop på flera inre monologer har höjts av den ryska veckotidningen O gon j ek, i en recension av Wanda Wasiljevskas nya roman, ”Floderna brinner”, som avslutar en trilogi om den poska emigrationen till Ryssland under kriget, om kampen mellan kommunisterna och andra element, speciellt katolska, och om det nya Polen. O gonj ek är tämligen välvillig, men anser att om kritik skall framföras gäller den främst den konstnärliga formen. Genom fler inre monologer och andra djupare konstnärliga uttrycksmedel kan Wanda Wasiljevska på det sätt man kan fordra av henne karakterisera sina fruktbara idéer, anser den ryske kritikern. STRINDBERGIANA NYFUNNA BREV OCH MANUSKRIPT i Vid utrymning av ett källarvalv i Bonniers arkiv påträffades ännu en värdefull samling strindbergiana av arkivarien Simonis, däribland de saknade manuskripten till dramerna ”Bandet” och ”Leka med elden”, i avskrifter som sanktionerats av Strindberg och försetts med egenhändiga tillägg och rättelser av honom. Av allt att döma har dessa manuskript använts till sättningen av ”Tryckt och otryckt” där de första gången publicerades 1897; de är sammanbundna med några artiklar i översättning från franskan som står i samma volym. På första sidan av ”Bandet” står några av rollerna angivna på tyska med Strindbergs handstil, en påminnelse om att stycket redan 1892, fem år före den svenska publiceringen utgivits i Tyskland. 20 fragment av ett egenhändigt tyskt manuskript, använda som anteckningslappar, finns på Kungl. Biblioteket, och ett på Örebro Stadsbibliotek. I ”Leka med elden” har något mer än en scen strukits mot slutet av stycket. Texten lyder: Scen XX. Vännen, Sonhustrun, Kusinen. Kusinen. Hvad är det med Kerstin? Hvad har passerat? Sonhustrun. Åh! — jag är så sjuk! Vännen (tar sin hatt). Fru Kerstin tycks verkligen vara sjuk; och jag tror jag går efter en läkare. Kusinen (fram till vännen). Nej, men hemta en barnmorska i stället. Vännen. Hvad? — Är det så? Kusinen. Ja, det är så! Sedan två månader! Vännen (borstar sin hatt). Då går jag genast! Sonhustrun. Hvad talar Ni om i hemlighet? Kusinen. Jag bad endast Herr Axel vara snäll att gå efter barnmorskan! Sonhustrun. Åh, din djefvul! (Hon skriker). Vännen (dröjande). Farväl fru Kerstin! — Farväl! — Farväl! Scen XXL Sonhustrun, Kusinen, derpå Sonen. Kusinen. Du skall inte vara ond på mig, Kerstin, ty det är jag som räddat dig! Sonhustrun (stiger upp). Har han gått? Kusinen. Nu har han gått för alltid! Sonhustrun. Den uslingen! Sonen (in). Nåå? — Hvad är det? — (till Sonhustrun) Kom ni inte omsams? Kusinen. De måtte ha stormgrälat här ... Frågan är om denna episod, som ger en brutal, avslöjande vändning åt handlingen, strukits av författaren eller förläggaren? Strindbergs ändringar i manuskriptet är gjorda med bläck; denna med blå krita. Svar på frågan får man i Erik Holms (Mathilde Pragers) nyssnämnda översättning från 1892 (i ”Dramen” Berlin 1893, vol. 3, s. 47). Även den gången strök Strindberg samma ställe och satte in ett ljusare, mer farsartat parti i stället för det citerade, som han tydligen ogillade både 1892 och 97. 75