KOMMENTARER gången under rubriken ”Vad skriver de härnäst?” drömmer om en stor roman som skulle skildra Sveriges övergång från jordbruksland till industriland på 1800-talet och i det sammanhanget efterlyser den stora skildringen av emigrationen till Amerika. Tjugo år efteråt skulle han bli bönhörd. En alldeles särskilt betydelsefull insats inom tidskriftens program att göra den utländska litteraturen mera systematiskt känd gjorde Artur Lundkvist. Enbart under den första tioårsperioden skrev han ett tjugotal stora översikts-artiklar om modern engelsk och amerikansk litteratur. Enligt den anglosachsiskt orienterade redaktören hade den engelskspråkiga litteraturen före BLM:s tillkomst knappast kommit till sin rätt i svensk bokutgivning och kritik. Man kan möjligen säga att tidskriftens strävanden att råda bot på detta ledde till en viss ensidighet i motsatt riktning men det torde inte kunna förnekas att särskilt Artur Lundkvists mästerliga översikter resulterade i att den anglosachsiska och speciellt då den amerikanska litteraturen kom att inta förgrunds-platsen i det svenska perspektivet på utländsk litteratur. Denna orientering åt väster framträdde också inom tidskriftens novellistik. Redan i första årgången kunde BLM presentera noveller av Louis Bromfield, William Faulkner och Ernest Hemingway. Det var dock inte meningen att försumma något av de andra stora litteraturområdena och jag tror inte man kan säga att BLM gjort det. Korrespondenter på ort och ställe engagerades omedelbart från Frankrike, Tyskland, England och de nordiska grannländerna, dessutom utövade Sven Stolpe liksom senare Holger Ahlenius ett flitigt spaningsarbete inom den franska litteraturen. Det besvärligaste fältet var givetvis den tyska litteraturen, varifrån rapporterna hotade att bli antingen klart propagandistiska eller också intetsägande ända tills de övertogs av den i Schweiz bosatte Her-mann Hesse, BLM:s främste tyske medarbetare vid sidan av Thomas Mann. Under kriget kom BLM att spela en större roll internationellt än det från början egentligen var medvetet om. Trots avspärrningen lyckades vi hålla uppe våra internationella kontakter och kunde ge besked om vad som hände på litteratur- och idéfronten i de fria länderna och i den mån det överhuvudtaget var möjligt även om de intellektuellas villkor i de ockuperade länderna. Att tidskriften även i övrigt under dessa år redigerades och skrevs i samma demokratiska, likriktningsfientliga anda som tidigare är självklart; utan att vara politisk till sitt innehåll tog den givetvis klar politisk ställning. För svenskt vidkommande var detta en tämligen naturlig sak men för grannländerna kom det att bli av en viss betydelse. BLM passerade nämligen av ett förbiseende under hela kriget den tyska censuren i Norge och kunde därigenom ge norrmännen en information som de annars inte skulle ha kunnat få. För att inte tala om norska originalbidrag som den under pseudonymen En norrman i november 1940 publicerade diktcykeln ”Mörklagt by”. Det var ingen annan än Arnulf Överland som gripande tolkade hur det kändes att leva i Oslo under tysk ockupation. Även till Danmark fick tidningen införas fastän censuren där småningom ingrep genom att klippa ut ur exemplaren vissa stycken som ansågs mindre lämpliga för dansk konsumtion. Enstaka exemplar gick faktiskt också ostört till abonnenter i andra ockuperade länder, ja, t. o. m. till Tyskland. Det dråpligaste exemplet fick jag småningom höra av en holländsk motståndsmän. Han var abonnent på BLM och fick tidningen under hela kriget. När han sedan kom i koncentrationsläger fick han exemplaret eftersänt dit och kunde i nattens tysta timmar för sina olycksbroder översätta bl. a. sådant kontraband som Arthur Koestlers ”Blandad transport” (den första verkligt uppenbarande skildringen av de tyska gaskamrarna) och Vercors ”Havets tystnad”. Den senare översattes f. ö. efter BLM:s svenska version till holländska och utgavs på det underjordiska förlaget De bezige bij. Även om BLM under fyrtitalet inte kom att 85