JOHANNES EDFELT EX TEMPORE Feberbrev . . . Februarivind, du löper som en hund, du vittrar och snokar, du dansar härs och tvärs. ”Jazza mej långsamt”, sa flickan, ”för jag har sorg.” Feberhet ligger jag här, fjättrad vid en säng i ett rum, där jag aldrig tidigare satt min fot. Den ensamhet jag känner kan knappast vara mindre än armenierns, han som hastigt och skyggt som ett djur i fångenskap åt sin pirog bland turkarna på den flottiga krogen i Ankara — Sjuk i världen, sjuk av världen, med åren allt djupare äcklad av det enahanda spektaklet på theatrum mundi, stirrar jag ut mot en skymmande trädgård, där vinden ylar som en hund. Sjuk av mikrober, som mot alldeles normalt arvode fastställts av läkare, men också sjuk av en hemlig smitta, som ingen doktor kan diagnostisera, hör jag fönsterluckorna gnälla under vindens angrepp. Att finna en ventil i detta kvava, förpestade ruin vore en akt av renlighet men är samtidigt en absurditet — Människans själ är ett fartyg med många lik i lasten. Minnena av döda vänner — döda, om också i livet — luktar lik. Ur minnena av ögon, som vi älskat men som för alltid slocknat, stiger dödens och gravens lukt. Ur handlingar vi svagt och tanklöst, förryckt eller brutalt lät komma oss till last stiger förruttnelsens stank. Och ur många ord och gärningar, som vi underlät, stirrar de vassa pupiller som bristsjuka kan få. Ur årens dis lösgör du dig, gråsprängde man på trottoaren, jag ser de vita knogama på din halmgula hand, som kramar paraplykryckan. Nu ser jag dig tydligt, svartklädda kvinna i fönstersmygen, en slinga av ditt mörka hår har fallit ner i pannan — Jag viskar ur det oerhörda mörkret, som tynger mina ögonlock: vem lever skuldlös i en värld, regerad av despotiska lagar och av oregerliga impulser, som har så nattliga rötter att ingen blick hisnande kan följa dem? Vem bygger upp en andens arkitektur, som nu är så sammanstörtad, vem rensar själens fistelgångar? Bara en dröm, en längtan ut ur det demolerade och förorenade är sanning och friskhet i detta spökrum, där ingen morfin och ingen eter kan övertrumfa döda minnenjS lukt. Jag säger dig, vind, du dansande galning i mörkret: ”Jazza mej långsamt.. .” 87