JOHANNES EDFELT Sonatin Det klingar i hans grånande liv. Som droppar, fallande i tidens hav, är tonföljden som flickan lockar fram ur pianot med händer, som ännu inte övats mycket. Av tonerna bygger hon upp en spröd katedral, som klingar kristalliskt. Ett kosmos blir till i denna melodi, världen blir ny under den lilla flickans händer. Den blir så ny, så ursprunglig, att den plötsliga visionen av oförklarlig, överväldigande renhet besegrar ångesten över all den sorg, som livet har i beredskap åt detta bam likaväl som åt andra till människor födda varelser. Innanför allt det som blicken i denna stund famnar — innanför skogens gröna dyning, innanför insjöstrandens vaggande kontur, som skymtar genom fönstret, innanför rummet med dess böcker och tavlor — finns en värld, som är verkligare än exteriörens, en värld som är en seger över otillräcklighet och ödslighet: känslans och tankens verklighet, själens värld av hemlighetsfulla vibrationer, i detta nu ordnade till ett tonmönster, som i sig självt är klart som en källa i skogen en junidag eller klart som en katedral av någon genomskinlig materia. Och denna katedral — flyktig och ändå höjd över växlingens spel, outsäglig och ändå triumferande, ändamålslös och ändå fullkomlig — är sin egen ”mening”: en värld som utan frågor och utan avsikter vilar i sig själv, bara är till, en sekund eller en evighet, det är samma sak, det är likgiltigt vilket. Det klingar i hans grånande liv. 88