BENGT ANDERBERG NÄR KVÄLLEN KOMMER i En liten stund innan skymningen. Då kommer gässen vaggande från dammen, upp över gårdsplanen. De går som i en korridor, och Fan vet om de inte pratar politik också. — Nu börjar det snart blåsa, säger gubben. Och gumman, som sitter tjock som en tunna på verandan, i bara underkjolen, skär och röd, hon nickar som om hon hade hört vad han sade. I själva verket har hon just vaknat från middagshettan. Luften har äntligen slutat pulsera, och svalorna kommer friskt och glatt från himlavalvet. Flickorna har fått sista bakplåten ur ugnen. De går ner i källaren och hjälps åt med att tvätta varandra. Eva, som sköter vattenslangen, hinner bli kall flera gånger om innan det är hennes tur. Så tar hon av sig glasögonen och blottar sin skygga, platta blick. Man kan tro att hon har spindlar i armhålorna, som med ögon visar sig det mörka när hon drar av sig klänningen. Tvålen slinter rysande ur händerna på henne. Vi närmar oss kvällen. Solen har gått och dränkt sig i några tunga, röda moln, och under äppleträden finns det redan en sorts mörker, som tycks strömma ut ur vecken mellan ringblommornas kronblad. Det kommer en svart lukt från potatislandet, gräset är kallt och strävt. Var finns Hippolyte? Långt ute på sjön förstås. Han ligger under det mörka seglet därute och väntar på vind. Den kommer nu, den stryker prövande över vattnet. Det blir långa, mörka fingeravtryck. Harkrankarna vinglar omkring i luften, myggsvärmarna stiger och sjunker, nattfjäri larna bebådar sin ankomst. Då går Eva bland träden. Hennes våta, svarta hår far kring pannan. Hon ser utåt sjön. Hippolyte ligger på kryss in, och för varje ögonblick blir bogvågen allt vitare. Den kunde höras, om inte vinden låg från land. Hon får ta av sig glasögonen och torka dem noga på klänningsfållen ... inte hör hon bättre för det. Skymningen gör sitt bästa för att plåna ut det klumpiga i hennes anletsdrag, och gräset sopar vått kring de bara benen. Slutligen stannar hon vid ett äppleträd, så nära att bladen nästan smeker henne. II Det var Eva, som hade så svårt för att sova om nättema. — Jag vaknar om nätterna, tänker hon, och redan innan jag har börjat lyssna efter främmande ljud eller vädra efter brandrök så är jag där igen. Munnen känns som om jag hade dragit den över en putsad vägg. Hans lukt sitter kvar på fingertopparna och under naglarna. Det går blåa ådror genom mörkret, rummet är en kropp ur vilken jag inte kan förlossas. Hästarna går på stranden, natt efter natt förstår de ingenting. Systrarna ligger i sina sängar och längtar inte efter någonting och förstår ingenting. En av dem har bara den ovanan att rapa i sömnen. Hrp, säger hon, och man ser det dumma ansiktet förvridas när hon smakar på sin mage. Men händerna ligger lika fånigt stillsamt under huvudet. Men Eva går ut. Försiktigt nedför trappan där vartannat steg kan knarra, som en galning genom trädgården med upplyft klänning. Ned till bryggan, där den tomma båten ligger. 89