BENGT ANDERBERG — Om jag nu gick upp på vinden, så att j ag var där när han kom ... — Vad gör du här, skulle han säga. — Jag letar ... — Vad då efter? Så lade han ifrån sig pipan på en bjälke och kom fram. Fram, vilket underligt ord! Jag drog honom till mig med alla trådar som jag hade. Jag såg upp i takfönstret. Inte en stjärna, bara grått, vimlande mörker. Men nu skulle det vara svart, så svart att man inte såg annat än ögonglimten. Och när man blundade skulle man bara höra sitt eget blod. Och syrsorna, hela världen full. — Vad letar du efter? — Se inte på mig...! Det måste ju synas hur torr hon var i munnen, hur hjärtat slog, hur utklädd hon kände sig i den tunna klänningen. Men det var mörkare kvällar nu. Man blir djärvare, man vågar. Vågar! Ett ord som brände till i mellangärdet! Syrsorna spelar oupphörligt, hetsigt, allvarligt som vansinniga. Det är nästan mörkt. När han gör det sista slaget in mot bryggan skälver båten i konturerna. Vinden har ökat, den tränger på överallt, den tränger in överallt. III I stallkammaren satt två drängar och spelade kort. Den ene hackade med det styva pekfingret som en näbb bland korten på bordet och sade: — Fan, om han hade spelat spader så hade han allt åkt dit! Om jag hade dragit rutern i stället så skulle han allt fått sett på fan! Den andre stoppade sin pipa. Karbidlampan kom dem bägge att se ut som lik i ansiktet. Utanför blåste de stora, svarta platanerna. Äpplekart föll i gräset, och en dörr stod och slängde någonstans. Det var den sista sommardörren som skulle igen. Långt nere i mörkret rörde sig en gråvit krans av bränningar. Flickorna stod uppe i fönstret och såg hur gubben tog fram motorcykeln. Han hade druckit en massa sprit, och nu skulle han ut och köra tandvärken av sig. Först hoppades de att han inte skulle få i gång skrället, sedan hoppades de att han skulle köra ihjäl sig. Men han trampade till några gånger, så tog motorn och han for i väg genom grinden med ett dån som stormen svalde. — Tänk om han kör i sjön, sade den ena flickan. — Det är nog inte så väl, sade den andra. Men vart tog Eva vägen? De stängde fönstret och var åter inne i lukten av sänglinne, nybakat bröd och fruntimmer. Men gubben var långt borta på vägarna. Han satt och körde med öppen mun, och tänderna ylade i käften på honom. Mörkviolett. IV Tekniken för att gå över stubbåkrar. Man liksom åker skridsko, fotterna tar långa skär så att stubben lägger sig. Så gör det inte ont. Men Eva, vad tänkte hon på sådant? Där sprang hon med fotsulorna svarta av blod. Det rena, vackra blodet förenade sig med mörkret. Hon stannar. Skördlukten, tung och likgiltig kom den farande, vältrade sig och föll. Så var det en massa löv, vars kanter redan hade krökt sig och hårdnat, urblåsta fågelbon och små äpplen utan vingar. Oskyldiga, gröna äpplen, kärnorna var vita som barn. Vad är det som hörs, bara vinden. En sekund av en motorcykel också. Hon rynkar ögonbrynen så att glasögonen lyfter sig. Havet krossar förvirrat sina frasande astrar mot stranden ... Vad det är svårt att vara ful. Kunde man klä av sig huden och gräva bort ögonen, spänna nya valv för läpparna. Det som det bränner i. Men här är du, Eva, sådan som du är. För alltid, för alltid. Hon griper sig själv i händerna. Hon knyter ihop dem som om hon sörjde någon. Återigen 90