NÄR KVÄLLEN KOMMER stannar hon vid ett träd, en ek som gubben brukade plöja långa fåror omkring på höstarna, därför att det var hans svärfar som hade planterat den. Jo, de lekte på julhalmen och i höladorna, 1800-talets glada nätter. Hip-polyte. Nästan en snyftning, fastän torr, bryter sig upp ur munnen på henne. Stjärnor! Som en svanflock, än döljande er i molnen, än isklart framskymtande, bevaka ni natten! Och hennes puls, den lilla klena hammaren i tinningarna, handlovarna, ljumskarna, söker förtvivlat efter ett städ, efter en annans blod. Hur kan det ropa så djupt. Och ländernas och lårens tyngd! Mjukt bristande som en övermogen frukt sjunker hon ner, tillintetgjord och av ingen mött. V Men just i den saliga vilans stund kommer prästen ut på åkerfältet. Han håller upp kappan kring anklarna och säger: — Eva! Var är du, Eva? Jag kan inte svara på vad dessa snörtunna läppar säger. Jag kan inte se dessa yrkesmässigt dödliga ögonbryn. Jag gömmer mig som en mullvad nere i jorden. Men kommer inte undan. Jag trycker mig mot jordeväggen, fast jag vet att han redan har sett mig. Som en varm hand kommer andedräkten fram. — Jaså här är du, lilla vän ... Jag tiger. Han sätter sig på en sten och funderar på hur han skall lägga sina ord. Den mjölkvita pannan glänser stilla, hög som ett månvalv i Arabien, blank som en nagel i biktstolen. Nu vill han göra sig osynlig med rösten. — Jag har alltid undrat över varför du sprang din väg den där gången. Undrat och — bekymrat mig... Vill du inte vara uppriktig nu... Ja, han vill ju bara hjälpa mig. Han vill ju bara lätta hjärtat åt mig. Stenklumpen. — Jag förstod så väl att det var något som du ville säga — något som tryckte ditt stackars hjärta... (Han lägger handen på mitt hjärta, en imma suddar ut glasögonen.) Men i sista ögonblicket förhärdade du dig och sprang ... (Rör mig inte! Jag blöder!) Om du bara kunde — Men så känner jag hans hand utanpå klänningen. Den längtar efter flykt och frälsning. — Säg, vad var det som läpparna inte ville ... inte förmådde ... Du kunde lika gärna gå och fråga kvarngubben. Jag visste inte att han var där. Men när jag såg honom så tänkte jag: det kommer ändå fram, lika bra att gå till prästen först som sist. Men kvarngubben är döv, döv och stum, död som en sten. Öronen hade bullrat sönder, hain orkade knappt se. Det var bara att skratta åt, som Hippolyte när han ljudlöst högg sönder luften med hörntänderna. Han kände sig fram med mjölhanden längs bjälkarna. Han stötte ner pipan så att gnistorna hoppade. Men handen bara fortsatte. Den kröp förbi oss, mjölspindeln, torrknakande utan en flisa, så blank var den. Sedan dog han med dubbla insegel. Nu inästan ler hon. Ingen vet, ingen vet! Händerna rör sig i skötet för att trotsa honom. Men vilken tyngd! Omigen genomborrar den mig. Jag naglar fast mig själv som om jag var mördad... — Arma barn — skulle jag inte förstå att du lider — jag själv — Och efter ett fåtal välsignande handrörelser är han borta. Mullen släpper sitt grepp. Hon gråter. Som ett fartyg, det verkar alltid som om det plöjde sig fram genom vågorna, men i själva verket är det tvärtom vågorna som rör sig och fören ger sig fullkomligt viljelöst hän åt dem. Som ett barn, pannan med modersmärkena och alla tårars linjer utritade sedan åratal. Hon reser sig upp skakande i hela kroppen, hon sväljer saltklumpar, hon sväljer sig. Tar av sig glasögonen med en hej dlös gest. Ä, det var som att dra ner ett bilfönster, nu brister det igen, löv och moln 91