BENGT ANDERBERG och stjärnor böljar förbi, skälvande under vattnet, det slår in, en triangel mörknar på bröstet. Det går till magen, till knäna. Måste hon ner igen? Det känns som efter en feber bak på låren. Snyftningarna hugger tag efter tag i luften. Men hon klänger sig fast vid det upprätta. Hon går... glasögonen dinglar löjligt i högra handen som om de ville se någonting. VI Nu är hon ända borta hos skräddarens. Det stora huset böjer av vinden. Hon får en lugn vrå så att ansiktet kan lugna sig. Och ansiktet känns inte så uppsvällt längre. Hon börjar andas. Dessutom: om man tänker på Medée så blir man bättre. Det var den halta flickan som gick omkring och sydde. Man kan spåra henne, högersteget är djupt och vänstersteget lätt som en fågels. Hon går långa vägar utmed den vita sanden. Huset är tomt. Hon undrar litet, men det är väl så att Medée har blivit försenad och fått ligga över natten hos någon som skall ha en klänning färdig. Hon är så medgörlig. — Den där kossan, sade Hippolyte, den där kvigan! Henne går det ju för bara hon får nattvarden. Den skulle man kunna göra vad man ville med. Om man ville... Hippolyte... har du inget samvete... Nu slukar hon den allra sista eftersnyft- ningen. Han sover, med de lugna, svarta näsborrarna rätt ut i mörkhet, hård och varm. Samvetet har han slängt ut genom fönstret. Sover, sover. — Ja, jag vet det, tänker hon. Så var det ju då, så har det ju varit hela tiden. Det enda som man kan se honom på, det är att han spärrar ut armbågarna när han dricker, då är han skuldmedveten. Kanske hon ändå skulle ha talat med Medée i kväll. Men varför, det blir ju ändå inget sagt, bara samma gamla tjafs. Men man kunde alltid ha suttit mitt emot henne och tänkt på att hennes ena fot inte nådde ned till golvet. Den skulle han göra vad han ville med. Jag känner plötsligt en så kolossal ömhet för Medée. Det är så synd om henne. Och när vi var små. Och hon skötte sin far så troget, hon begravde honom så troget. Den minns man nog, sax, vax, nål och tråd. Skråpuken i fönstret — och de röda strimmorna på hennes ben. Och alltid tänkte man på hur kallt det måste vara när han gick med sina stora, platta fötter på golvstenarna. — Och skräddarn han går i dansen med sax och gullhorn ... Hippolyte igen, fräck så det darrade om munnen på honom. Hippolyte, Hippolyte! Men hon går ett lugnt och stilla nu på landsvägen och hör inte ens hur gubbjävelns motorcykel knattrar långt borta i helvete. 92