STIG SJÖDIN ELISABETSVIT i En tystnad som av kyrkogårdar, vittrad sten och skrift, vintergröna i snön, kajornas svarta rop. Där lägga de i lager drift på drift. Mage och tanke förenas, synd och oskuld förenas. Så klinga bjällrorna från vinterns skacklar, milröken vacklar i den klara luft. Låt mig, Elisabet, rista på is, allt vad ditt hjärta brunnit. II Åskan satt på kuskbocken knäppte eld med tummen. Du såg att himlen grät, med vitnad knoge höll du trät, genom björkens klyka drog din sjukdom vit. Bortom årens milda skimmer skakar smedjan ända hit. 93