BO WIDERBERG på lustturer med badortsgästerna. Hon hade varit ute en dag med honom och hans föräldrar. Det gick historier om att de skickade efter sin fisk från Göteborg. Nu blir de aldrig riktigt trötta mer. Nu är deras fiskartröjor teaterkostym. Kan de vara nöjda med det? — Läs vad som står alldeles innanför pärmen, sa hon till honom och såg hamnen där ute, liten och svart, med masternas spensliga skog mörk och tydlig. Snart skulle den vita färgen på himlen vackla. Lilla lilla lilla hamn, andades hon lågt mot rutan. Hon log åt sig själv och gned pannan lätt mot glaset. Hon tänkte på sommaren som snart skulle sluta här, tillsammans med honom och hans föräldrar. Hon mindes hur den börjat — och så skulle den sluta här, snart. Hon såg vattnet lugnt och blankt inne i pirens famn. Lilla hamn, sa hon för sig själv, så lugn och trygg i pirens famn. När bibliotekarien nästa gång tittade upp från sina papper såg han pojken hålla en tunn häftad bok, som han kände igen som Hamsuns Pan, och plötsligt stoppa ner den i fickan. Deras ögon möttes för ett ögonblick och pojken drog snabbt upp handen och gick sen bort till flickan. De talade med varandra och strax därpå gick de ut, utan att se bort mot skrivbordet. Den äldre mannen såg tankfullt mot dörren som slagit igen bakom dem. När de kom ut från biblioteket och gick över torget märkte de hur den varma vinden drev musiken från badortshotellet genom kvällen. Det skymde nu. — Ska vi inte bada i kväll, sa pojken. — Nej. Jag har ingen baddräkt med mig. — Kan vi inte gå dit vi brukar bada... Han blötte läpparna. — ...nakna? — Nej, sa hon. Gå hem nu. Jag vill vara ensam en stund. — Men jag kan inte komma hem ensam. Vad ska jag säga till mamma ...? Hon såg på honom, spefullt, och han vred huvudet bortåt, så att han kom att stirra genom gatans klyfta ner i hamnen. — Säg åt din mamma att —. Nej gå nu. — Ska du inte följa med hem och läsa? Vi kan sitta och läsa hela kvällen om du vill, sa han. Och sedan, triumferande: — Jag har den i fickan! — Vad har du i fickan. — Boken som du ville låna. Jag tog den. Han stod med boken i handen, framsträckt mot henne. — Dummer, sa hon. Lilla förbannade dum-mer. Hon tog boken ifrån honom och gick tillbaka mot biblioteket. Bibliotekarien satt och stirrade framför sig genom fönstret ut mot torget när dörren öppnades. I det plötsliga tvärdraget när flickan kom in blåste ett papper från hans bord ner på golvet framför honom. När flickan såg det gick hon fram och tog upp det. Hon la papperet på skrivbordet, prydligt, med skriften vänd till honom så att han kunde läsa den därifrån han satt. När hon märkte att han såg på boken hon höll i handen gick hon bort till hyllorna. Den skulle stå överst och hon fick dra fram stolen för att nå upp. Hon sparkade av sig skon och stod på ett ben på stolen och sträckte sig för att räcka. — Ska ni inte låna boken, sa han från skrivbordet. Det är en bra bok. Hon stod på stolen och utan att vända sig om tog hon fram boken igen och hoppade ner på golvet. Hon tog stolen och gick bort med den till dess plats vid bordet, på tå på den nakna foten för att inte halta. Hon la boken på bordskivan medan hon sköt in stolen under bordet, utan att skrapa med stolsbenen. Hon tog boken från bordet, stack foten i skon på vägen bort till honom och när hon var framme vid skrivbordet hade hon vikit upp pärmens baksida så att kortet satt i sin ficka där när hon la boken framför honom. — Det är en fin bok, sa han. Den kommer ni inte att ångra att ni lånar. Han lyfte locket av bläckhornet och stack ner pennan. Han frågade efter hennes namn, efter hennes adress här och sedan efter hennes 98