SANDRO KEY-ÅBERG TRE DIKTER Vattenråttelika såg jag människor Deras ögon var små och slutna som sjuka musslor De blinkade bekymrat mot solen Från ett strå till ett annat sträckte sig deras längtan Ängsligt smög de till gröna dölj or skymtande likt ludna kottar Långt in under gröna tuvan fann de sitt krypin I den sönderfläkta novembers starr låg de kallnade Då var deras ögon öppna höstligt lysande som odon Avskrädeshögarnas små tanter kacklar sitt pris över varandras sopor De påtar i systerlig girighet i sina trasiga skatter De är fångade i grämelsens ekorrhjul Deras krymptorra bröst hänger likt skrumpna fikon Övergivna sist av systrarnas hägn hukar de gamlandets vita bakgårdar 100