INGALISA MUNCK KLOCKBOJEN OCH KOLTRAMPEN Harry Martinsons lyriska genombrott Vad tjänar det till att ruta in och göra skarpa gränser i denna svala täta trängsel av gröna gräs och blader. H.M. ”När jag berättar”, säger Harry Martinson i ”Kap Farväl!”, ”får ni ha i tanken att mitt golv alltid går och att jag under sjöberättelsens gång då och då går över till ett annat rörligt golv, ty jag vill i möjligaste mån ha med alla aderton skeppen.” Genom hela författarens verk speglas strukturen av hans dikt i mer eller mindre medvetna symboler, som pekar på denna kärlek till tvärsnittet. Den finns i ljungheden, som efter stormen förvandlas till ännu ett ”rörligt golv... som växer på tusen små stammar” och betraktar man ljungen från sidan, liggande på marken, ”liknar den en trädkrona, låg, milavid...”, den finns i sjömansårens greting med dess system av plattformar, sedd i Martinsons eget perspektiv nerifrån eldrummet och slutligen i bambutornet i luffaren Sandemars dröm, ett utkikstorn mot oändligheten, som med sitt invecklade system av ställningar reser sig i djungeln högt ovan molnen och stannar i läsarens minne som ett slags slutstation-tills-vidare. Liksom Martin ”visste livet på flera plan” ser och diktar Harry Martinson hellre i rummets dimension än i tidens. Vilket representativt segment av hans diktning som helst bildar ett tvärsnitt, som innehåller sinnesintryck och associationer, minnen och reflexioner. Och hans utgångspunkt är jaget — vad han skriver är nästan undantagslöst en projiciering av jaget på omvärlden samtidigt som han liksom ”en stjärna speglar sig i gräshoppans öga” söker reflektera kosmos i skärvorna av sin dikt. Dessa drag av tvärsnittsstruktur, av jag-projiciering och kosmosspegling pekar mot en allmän definition av begreppet lyrik — även Martinsons prosa är till övervägande del av lyrisk karaktär. ”Om gängse gränsdragningar mellan poesi och prosa har jag alltid lust att tvista” har han sagt, under hela sitt författarskap har han växlat mellan vers och prosa och ofta förefaller det som om han knappast själv var medveten om vilketdera han använder. I manuskriptet till ”Nässlorna blomma” finns det en känd episod uppställd på följande sätt: Nu blev det åter en liten tid av lycka Men lyckan sitter kitslig på en pall är rädd för drag och öm om alla sina minnen. Den vill ej klappas alltför hårt och inte alltför lätt Den vill ha prima, tempererat Öde tempererad bön och tempererat öl. men författaren anmärker till sättaren: Versen ställs upp som prosa ! Hemtrakt och hav, nyss exemplifierade i ljungheden och gretingen utgör ”golven” — bottnarna — i den martinsonska dikten och dyker växelvis upp som motiv och stilmedel i hans vers och prosa — i titlar på böcker och enskilda dikter och i bildspråket. Mot ”Resor utan mål”—”Kap farväl”—”Ute på havet”— 102