KLOCKBOJEN OCH KOLTRAMPEN ”Sjöman talar till Kapduvor” kan man ställa ”Nässlorna blomma”—”Hembyn”—”Ängsullen”—”Mossen”. Författaren åskådliggör i sitt bildspråk inlandet med havets ord: ”rågens gula bölja”, ”torpets röda båk”, syrsorna blir ”axens tumlare” och den bestraffande fostermodern liknar en ”tung pråm”, där hon för hem barnen till ”torpets hamnar”. Ålderdomshemmets skrovliga fasad är sträv som ”huden på en sjöstjärna” och stugväggen försvinner bakom ”kaprifoliernas doftande krabbor”. Men det händer också att han i sina skildringar av havet och fjärran länder associerar till skogar och jord. Han talar om ”Atlantens vattentundra”, han ser skansen på s/s Monica som ”en liten torpkammare som far ikring på havet”, marelden liknas vid en blomma i backstugans täppa och kallas ”havets flox”. Marken på pampan rör sig som ”ljungen i Göinge” under boskapens hovar och han sammanfattar sommarkvällsstämningen på Atlanten: ”Inne i mitt hjärta nynna liksom kosmiska mando-liner likt syrsorna i mitt hemlands doftande hö.” Antitesen framgår naturligt ur en subjektiv diktkonst framsprungen ur starka inre spänningar och färgrika yttre upplevelser som den martinsonska. Utom den nämnda hemtrakthav, som visar sig i stil och motiv kan man påpeka vissa begreppsmotsättningar, knutna till författarens livsåskådning. Under hälsosam skepsis mot alltför schematiska och orörliga inrutningar, har Ingvar Holm som utgångspunkt för en åskådlig artikel i Svensk Litteraturtidskrift sökt samla de viktigaste positiva faktorerna i författarens attityd såsom hängivenhet, innerlighet, ömhet, det enkla, det veka kring ”den flod som håller mänskans ande grön” — livets princip. Negativa faktorer är däremot alla de makter som hindrar floden i dess lopp och som man i Martinsons verk återfinner i hans kritik av ”heroism”, materialism, modem teknik och så vidare. Holm visar slutligen hur Martinson genom denna dualism kommer att sätta känslan, det dynamiska, det dunkelt anade på den positiva sidan, medan däremot de motstående begreppen, förnuftet, det statiska, det klart uttryckbara kommer på den negativa. Men genom alla dessa par av antiteser skär en annan, grundväsentlig motsättning, som står på sidan av positivt och negativt, den oförenlighet mellan dröm och verklighet, som är all sann dikts betingelse och som genom en författares personliga arv och temperament, den miljö och den tidsepok han lever i, får sitt särpräglade uttryck i hans diktning. Hos Harry Martinson framträder denna klyvning mellan dröm och verklighet med stor skärpa alltifrån barndomen och han låter den ständigt skymta i den bild han ger av Martin. Vall-pojkslivets skogsdunkelfråsseri i en avlägsen trakt, underblåst av sagor, spökhistorier och visor, känslan av att vara utestängd från den klass, där han ansåg sig höra hemma, den hårdhänta verkligheten med Kommunen, Kalven (det onda samvetet) och Kriget som skrämmande spöken manade fram flyktdrömmar hos honom — om modern, som försvann, när han var sex år gammal och om landet ”Karlifonien”, där han i sin fantasi placerade henne, drömmar om ”all världen” med ”näckros och geografins Columbia och Ob och Jenisej ...” Dessa fantasier om världen som längre fram blev till drömmen om Sjön och ”om att gå till sjöss”, som han genomförde med en helt verklighetsbetonad målmedvetenhet. Ur motsättningen mellan dröm och verklighet framgår den martinsonska formen av verklighetsromantik, som författaren vid flera tillfällen närmare har kommenterat. Jag väljer en definition ur manuskriptet ”Blekinge”,1 där han säger: ”...den romantik jag dyrkar är detsamma som stämningsvetande. De som bekänna sig till denna art av romantik är också de sökare, förirrade i valörernas valv men med verklighetens skaft och trähandtag i handen... En aktiv romantiker är en arbe- 1 Skrivet 1934 för ”Sverige, de svenska landskapen skildrade i ord av svenska författare och i bild av Eigil Schwab” men aldrig utnyttjat. 103