INGALISA MUNCK tare åt meningsfullheten, en som skall påvisa kanalsystemet mellan verklighet och dröm.” Harry Martinson håller hårt i ”verklighetens skaft” men drömsidan av hans natur dras till nyromantikens traditionella symboler och vill, som han säger i ”Vogels visa”, tryckt i Sjömannen 1930, ge de fattiga människorna: ”en liten bit fågellängtan av fågeln från blåa Nilen”. I ”Kap Farväl!” säger han: ”Jag låter den uråldriga blå fågeln sjunga i mitt hjärta” och när han vill åskådliggöra hur svårt det är att hantera språket, att få fram liknelser som inte haltar: ”Alltid bilder, men aldrig språket. Aldrig Fågel Blås oändliga, alltolkande färgspråksfj äder.” Blått är också hans längtans land i barndomen: ”Blått dis i Kalifornien”, ”Blåa Kalifornien”. Den martinsonska verklighetsromantiken får en givande belysning om man ser på den starka dragningskraft omväxlande med lika häftig repulsion, som idealismen — närmare bestämt i Viktor Rydbergs utformning — utövade på den unge Martinson. ”Vadan och varthän”, ”Svårmodets son” och ”hjärtat som frös / i moderlös / och vinglös stackars varelse” svävar över en ansenlig del av de oräkneliga ”verser”, tryckta i Sjömannen, Eldaren, Arbetaren och andra tidningar, som skaffade författaren mer än en välkommen hacka under hans arbetslöshets- och sjukdomsperiod efter avmönstringen 1927. I ”Spökskepp” glider ”skeppen utan hem, de evigt farande” lika skugglikt fram som ”Den flygande holländaren” och ”Kantaten” går igen, inte minst i diktsamlingens epilog, där Martinson skaldar: ”fram i brännande öknen går släktets kara-van . Att Viktor Rydbergs inflytande på Martinsons tankeliv har gått vida djupare än till dylika ytliga och lättfångade stildrag kan man avläsa i den yngre skaldens skrifter och i uttalanden, som han vid olika tidpunkter har gjort i pressen. När han år 1932 i artikeln Självförsvar i Templarkuriren tar avstånd från ”överjordisk platonism och lyriskt gjuten humanism” och betonar att en författare först och främst måste låta ”livets och erfarenhetens element tala” är det som om han samtidigt hade en uppgörelse med någonting inom honom själv som man med en förenkling skulle kunna kalla ”viktor-rydbergsdraget” — den idealistiska och humanistiska livssyn som Viktor Rydberg företräder. Kanske kan man — förutom syftningen på pojken Martins pubertetsproblem och mer eller mindre freudianska komponenter se ett symboliskt avskedstagande av denna tendens från författarens sida i den scen i ”Nässlorna blomma”, där han inte utan välbehag låter Martin stjälpa ur kärran med hemmabydof-tande gödsel på ”gödselberget som var svept i alnstjocka täcken av snö ... Nu tippade han kärran, pojktrollet, nu fläckade han Snöfrid.” Ännu i ”Vägen till Klockrike” lockar bambutornet i Sandemars dröm till en parallell med Rydbergs berömda torn i dikten ”Klockorna”. Symbolernas närmare metafysiska utformning hos de båda skalderna lämnar jag åt sidan men generellt ligger den mest påfallande skillnaden i att symbolen hos Martinson har fått en konkretare karaktär. Mot det oböjliga rydbergska idétornet ”av genomskinlig och eterklar kristall”, en orubblig vågbrytare i ”tidshavets böljande svall”, ställer Martinson den levande, rörliga bambupagoden, som ”vajar av och an i världsetems bris”, men har sina fästen i urskogens klorofyllrika lövverk, en av de många anknytningar till det organiska i motsats till det mekaniska — den döda materien — som alltsedan genombrottet går som ”en grön tråd” genom Harry Martinsons diktning. Genom sin dubbeltydighet, sina komponenter av såväl ”sökande efter universums hemlighet” som förankring i det organiska livet leder bambutornet som symbol tillbaka till Blekingemanuskriptets definition av den martinsonska verklighetsromantiken, som ytterligare kan illustreras genom en jämförelse med Rydberg. I medveten eller omedveten motsättning till denne har Martinson skrivit den dikt 104