KLOCKBOJEN OCH KOLTRAMPEN om vandraren med den blåa blomman, som står som nummer åtta i en svit i antologin ”Modern Lyrik”: Med händer som allvarsvetande svängde borrsläggorna över bergen skall jag smeka barnets mun. Då skall det sova tryggt under händer som aldrig lämna det och minnas en farbror en tungt gående, ljudhärmande man som en gång kom vandrande över ängen bärande blå anemoner som guds bud mellan arbetsspräckta naglar. Rydbergs vandrare i ”Fantasos och Sula-mit” ”går över dal och berg med blåklints-blomman i hatten” och ger drömmar som ”gör att en bunden känner sig fri”. Den martin-sonske bergborraren bär också en blå blomma och skänker trygghet och sömn men han kommer från en vardagens arbetsplats, där den fläckfrie rydbergske drömöverbringaren med ”sin snövita linning” och ”sin nya rock” skulle ha tett sig som en fantom från en alltför lufttom idévärld — såväl generationsmotsätt-ningen som olikheterna i socialt ursprung och livsåskådning överhuvud markeras skarpt i den martinsonska dikten. Den aktive romantikern Martinson glömmer inte ”kanalsystemet mellan dröm och verklighet”. När hans genombrott skedde hösten 1929 i ”Spökskepp” och antologin ”5 unga” i och med att han lyckades skapa symboler med en personlig kärna hade dessa en blandad karaktär — än överväger dröm-idé, än mera realistiska element. Kring ”Koltrampen”, mera speciellt sådan denna framträder i dikten ”Har ni sett en koltramp...” i ”Spökskepp”, har j ag samlat några verklighetsbetonade drag i Harry Martinsons ungdomslyrik, medan på samma vis ”Klockbojen” med utgångspunkt från prosadikten med detta namn i ”5 unga” får tjäna som plattform för dröm och idé. I sin paradoxala kombination av förtätning och mångtydighet syns mig dessa båda symboler framför andra ge den martinsonska ungdoms-lyriken dess klangfärg och också kunna ställas upp bredvid varandra som ett syntetiskt porträtt av själva genombrottet. Har ni sett en koltramp komma ur en orkan — med bräckta bommar, sönderslitna relingar, bucklig, stånkande, förfelad — och en skeppare som är alldeles hes? Fnysande lägger den till vid den soliga kajen Medan ångan tynar i pannorna. I avdelningen ”Sjöfåglar” träffar man på ”Spökskepp”s mognaste dikter och av dessa är dikten om koltrampen en av de bäst koncentrerade. Författaren har på ett annat ställe sammanfattat vad dikten står för: En kolskorv omvärderar estetiken och blåser mönjans realism i duken (Eldaren nr 1 —30) Bakom ”Koltrampens” frambrytande ligger en lång rad av namngivna skepp som i likhet med Nelly Trub gungar fram på sjömansvisans rytmer och refräng: Nelly Trub var ett fruktat helvetesskepp sjung ohoj på var sviktande nock (Eldaren nr 1 —30) Utom från Marryats fregattromantik, Kip-lings ”Sju Hav”, som Martinson tidigt läste i Dan Andersons översättning, och annat har han hämtat inspiration till dessa dikter, som Sjömannen och Eldaren lämnar en rik provkarta på, från det outtömliga förråd av sjömans-, rallare- och plantagevisor, som han har mött på sin väg som arbetare och luffare till lands och vatten. Bakom bilden av den illa tilltygade koltrampen skymtar den unge Martinsons syn på sociala frågor, som får en fullständigare belysning om man läser dikten i dess rätta sammanhang i ”Nylyriskt intermezzo”, skrivet för Sjö-mansunionens femtonårsjubileum och införd i Sjömannens septembernummer 1929 samtidigt som ”Spökskepp” kom ut. ”Nylyriskt intermezzo” är ett slags ”sjöspex” som med sin blandning av stilar och stämningar har en revyartad karaktär. Som Ingvar Holm påpekar i sin tidigare anförda artikel har det dock sitt intresse genom att i slutmonologen inne 105