INGALISA MUN C K hålla uppränningen till det samhällsdynamiska draget i den martinsonska livsåskådningen, som slutligen ledde till nomadfilosofin i ”Resor utan mål”. Minst lika viktig är dock den scen, där författaren på ett drastiskt sätt åskådliggör den roll som alltifrån begynnelsen det individuella och rent mänskliga spelar för hans sociala uppfattning. Han låter där en båtsman Värn, spolad överbord från ett överlastat fartyg, ligga inklämd mellan några plankor i en vattenvirvel, och ”ännu i döden tala om freebordlagen, den vackra nödvändiga freebordlagen”. Martinson hade under sjömansåren bittert erfarit följderna av nonchalans mot freebordlagens säkerhetsbestämmelser för fartygslastning och han återkommer till ämnet. Bland annat är det huvudmotiv i den berömda episod i ”Kap Farväl!” som skildrar s/s lonopolis’ färd med ”den överlastade plankpaviljongen” genom cyklonen i Mexikanska Golfen. Liksom lonopolis rider koltrampen segt ut orkanen och kvarstår som en bild av Harry Martinson själv vid slutet av hans ”sjönoma-diska år” som en tillbakablick och ett framtidslöfte. Grundstämningen i prosadikten ”Klockbo-jen”, människans maktlöshet gentemot havets oändlighet och grymhet finns redan anslagen i en liten dikt från 1928, ”Strandtankar”, som ger en god sammanfattning av gamla och nya drag i den martinsonska lyriken: Här ligger havet speglande rymdens solar Havet som gnager klippan och smeksamt vaggar den bräckliga sjöstjärnan. Havet som viskade vid soltempelön och förgjorde den slagna Armadan — har i natt givit mig tre fiskar (Sjömannen nr 5 —28) Det tidlösa havet plånar ut spåren efter den slagna Armadan lika effektivt som gräset i Sandburgs kända dikt myllar ner kropparna vid Austerlitz och Waterloo. Havet är så gott som allenarådande bakgrund i den martinsonska ungdomslyriken med klockbojen och sjöstjärnan som vanligaste symboler — sjöstjärnan står för ”det bräckliga”, ”det veka” — ”det spensliga” som författaren säger i ”Passad”. ”Soltempelön” och ”havet speglande rymdens solar” antyder Martinsons samband med nyromantiken. Den panteistiska livsåskådning som skymtar i diktens uttryck för kos-mosspegling förenades hos 5 unga med. D. H. Lawrences sexualmystik, dit hos Martinson en dikt som ”Pansång” i ”Spökskepp” förmedlar övergången. Genom de strikt genomförda antiteserna, koncentrationen och den modernt ironiska slutrepliken är ”Strandtankar” en typisk genom-brottsdikt, som väl skulle ha försvarat sin plats i debutsamlingen. I ”Klockbojen” — en längre prosadikt i sex avdelningar — det viktigaste av Martinsons bidrag till ”5 unga” — är scenen västra Zuidersee under första världskriget kort efter det att ett stort sjöslag har ägt rum. Grundtonen anges genom växelspelet mellan klockbojen, den moderliga och trogna väkterskan, Giri-fiskmåsen, en symbol för avskildhet och melankoli och spåren av människornas värld, representerad av ”dundret från slaget”, ”flockarna av sjöfågel” (flygmaskinerna) samt av de dödas flottilj, som sugs ner av virvlarna. Centralpartiet innehåller korta gravskrifter över de döda sjömännen. Slutvinjetlen präntar fast diktens realistiska och vardagliga refräng: Koltrampen, som dyker upp i dimman med kaptenen rökande Capstan medium. Som stilmedel har Martinson här framför allt använt upprepningen, refrängdraget, välkänt från sjömansvisan. Vissa epitet återkommer och i de båda slutavsnitten samlar han huvudmotiven och flätar ihop dem — Giri i boj stjälken, klockbojen som ”liknar en jättelik rödlök av stål”, koltrampen som ”kränger förbi i rykande storm”. Den tidigaste martinsonlyriken ger närmast klockbojen en roll av allmän evighetssymbol: 106