KLOCKBOJEN OCH KOLTRAMPEN Gungande evigheterna gjuta sin längtan i klockbojn (Sjömannen 8 —30) I sin prosadikt har Martinson förmänskligat den och gett den kvinnliga egenskaper. Den kallas hon, den vaggar med höfterna,1 den sörjer moderligt de tre koffar med ”barnrika familjer”, som har strandat i höststormen. Detta drag av besjälning av naturen eller döda ting, som man kan följa längs hela den modernistiska linjen förekommer också i ”Spökskepp”: ”Dumt glodde fyren, dumt glodde hamnen” (”Sunderland”) och i skildringen av koltrampen som ”fnysande lägger till vid den soliga kajen”. Också ”ensamhetsfågeln”, Giri har en högst mänsklig last-nyfikenhet — och författaren för henne ett ögonblick närmare oss genom att tala om hennes ”fågelhäpnad”, när hon ser ”stora flockar av sjöfågel”. Han antyder fint skillnaden mellan organiskt och oorganiskt i motiveringen till hennes förvåning: Verkliga fåglar skulle ha kommit henne att ”känna sig burrig i blodet”. Här liksom i liknelsen mellan klockbojen och löken, som är en av diktens typiska refränger antyds ett nytt, viktigt moment i den martinsonska livsåskådningen, som så vitt j ag kan se först klart kommer fram i hans bidrag till ”5 unga”. Vid sin debut år 1928 med ”Glöd” hade Artur Lundkvist i sina dikter gett spontana och lidelsefulla uttryck åt D. H. Lawrences sexualevangelium, vilket i olika formuleringar återkommer hos flera av medarbetarna i ”5 unga”. Martinson säger i ”Dag”: ”Sjunger icke även till oss ett blod berusande öden?” Och i ”Vindmjöl” har han skrivit en typisk livsdyrkaredikt: Dör jag utanför mitt frömjöls ändamål skriv då på min gravsten: Död Ur kärleken till instinktlivet springer fram en kärlek till det vegetativa, ofta förenad med 1 Jfr den lilla östersjömadammen Vinda i ”Resor utan mål” som ”vaggade sina små plåthöfter” och ”En vaggning på snårets breda höfter” (”Nomad”). soldyrkan, samma soldyrkan som återfinns i den amerikanska modernismen och på närmare håll i den finländska. Den strävt-skrovliga, världsomstörtande Elmer Diktonius har också sin ”solgröna” sida, som kommer honom att låta barnet tänka: ”Sol är gott, grönt är gräsfärg” och Martinson skriver i ”Dag”: Gräset ligger som en grön gud, rymden välver sig och solen spelar. Det pacifistiska draget i Martinsons psyke kan anknytas hit. I ”Stor roman” (”5 unga”) skriver han: ”Innan det stora kriget kom ägde jag ett växthus. Jag levde bland blommor och växter...” Men dikten slutar tragiskt: ”Där ute på slagfältet dog jag — jag växtvårdaren.” Man möter samma motiv i skildringen av Klockbojen kontra det mekaniska kriget i de döda soldaternas gestalt. Här finns början till det hävdande av ”moderliga urprinciper” gentemot ”de heroiska tänkesätt som ha dödat universala fridsrum och infört stolta och förödande tigerteser”, som författaren närmare har utvecklat bland annat i ”Svärmare och harkrank”. I partiet med de döda sjömännens flottilj framträder prosadiktens karaktär av gravskrift. Klockbojen är här en gravboj, liksom den i ”Spökskepp”: Nu gungar en boj på min grav i Ushant och världshavet virar båd kransar och grant av sjöskum och tång i dyningabång går min grav Stämningar av melankoli, tvivel på försynen och livsleda präglar den martinsonska ung-domslyriken och döden är ett av författarens vanligaste motiv. Döden hade han mött inte bara i barndomen vid faderns och systerns bortgång eller på Jämshögs fattiggård, där han säger sig ha sett ”sexton gamla män dö på ett år” utan också, när han som han säger i ”Självförsvar” ”deltog i världslivet efter Versailles och befor de minsvepta riskzonerna”. De martinsonska sjömanssångerna sjunger ofta liksom andra liknande om döden 107