INGALISA MUNCK som lurar på havet. En av de finaste dikterna i ”Spökskepp” är ”Död sjömås”, som i sin epigrammatiska stil påminner om Edgar Lee Masters berömda gravskrifter från ”Spoon River”. Det nya och pregnanta i den som helhet ganska konventionella ”Klockbojen” finns dels i detaljer — i ett moment som Koltrampens realistiska entré i den lyriska stämningen eller i en för författaren typisk nybildning som ”fågelhäpnad” — dels i mera genomgående drag som antitesen organiskt-mekaniskt eller den viktiga förändring av själva klangbottnen i den martinsonska dikten, som skedde i och med klockbojens besjälning och anknytning till löken, en fin sinnebild av hur den martinsonska moderslängtan ingått en förening med hans ”grönskande livstro”. I ”Spökskepp” och ”5 unga” bryts det vagt grubblande, melankoliska eller käckt sjömans-aktiga, som är utmärkande för de tidigare martinsondikterna mot nya personliga drag, som utlöstes genom författarens kontakt med samtidens litterära strömningar, främst den amerikanska och den finländska modernismen. ”Han mötte inte livet med intellektuella reservationer”, skriver Artur Lundkvist i ”At-lantvind” om adertonhundratalets store modernistpionjär, Walt Whitman: ”Han älskade alla ting och alla ord... Några versformens problem existerade inte för honom...” Och imagistgruppen som först framträdde omkring 1912 arbetade vidare i Whitmans anda med en ny epoks begrepp och ordförråd. Det av detta nya som Harry Martinson tog upp och som skulle visa sig befruktande på hans diktning hade redan sin motsvarighet i anlag som fanns hos honom. Hans medfödda visuella gestaltningsförmåga och ordkärlek svarade mot de krav på bildskärpa och bildfantasi, som ligger redan i termen ”imagist”. Så som imagisten Carl Sandburg formulerar sitt stilideal uttrycker det också någonting väsentligt hos Martinson och hans kolleger: Tag bara ej bort min stil den är mitt ansikte måhända ej ett gott sådant men i varje fall mitt ansikte. Jag talar med det, jag sjunger med det, jag ser, smakar och känner med det, jag vet varför jag vill behålla det. I ”Har ni sett en koltramp...” och andra dikter i ”Sjöfågel” kan man studera de bestickande formella drag, som kanske först faller i ögonen som ”det nya” i den martinsonska lyriken. Om det andra huvudmomentet — förändringen av själva klangbottnen i hans diktning lämnar prosadikten ”Klockbojen” besked genom en första ände av ”den gröna tråd” som man sedan kan följa genom hela författarens produktion. Mot denna bakgrund framstår riktigheten av Knut Jaenssons påpekande i ”Essayer”: ”Det som i ’Spökskepp’ var allra mest martinsonskt skulle visa sig vara just det vaga och allmänna. Hans strävan mot fällornas ådra’, hans dröm om ’renare tider’ och hans önskan att ’bo i ett barnaöga’ och ’i en vildd j urstand’.” En vidare utveckling från denna vaga pan-teism kan spåras i den anknytning till det organiska livet, det moderligt-vegetativa, som skedde i liknelsen mellan klockbojen och löken och som har djupa rötter i författarens innersta. Med den trofasthet mot bilderna, som trots alla disparata element ger den martinsonska dikten dess fasthet och inre sammanhang associerar författaren, som man kan se i ”Resor utan mål”, den omvända vägen, då han på en flamländsk kanal får syn på en holländsk pråm med lastrummet fyllt av matlök för Bryssel: ”Lökarna bukiga och röda likna klockbojarna i Ostfriesien.” Klockbojens besjälning och närmande till växandets värld ger en åskådlig bild av hur själva livsprincipen i den martinsonska dikten konkretiseras. ”Källornas ådra” förvandlas i någonting grönt och klorofyllrikt, som ger liv och värme, en första början till ”det urfrö som aldrig kan dö”, ”lummets skir”, ”plantan med hjärtformade blad”. 108