KLOCKBOJEN OCH KOLTRAMPEN Med en bild hämtad från ”Det enkla och det svåra”, kan man säga att knopparna till den martinsonska diktens vidare utveckling finns i genombrottsperioden ”som laddade fjädrar... Varje lövs plats och inrundning av luften är redan bestämt inifrån.” I diktsamlingen ”Nomad” och i reseberättelserna sker lövsprickningen. ”Krigsmålad konvoj” har drag i motiv och form från prosadikten ”Klock-bojen” och ”Stor roman”, ”Det är just en sån här dag” och ”Har ni sett en koltramp...” kommer igen i ny koncentration och livsför-älskelse i ”Kol”. Dröm och verklighet — ”hundlokshavet” och ”nyttorågen”. I ”Natur” 1934 behärskar splittring, ångest och depression författarens bildvärld. Han genomlever en Mannen-utan-väg-period som sätter djupa spår i hans lyrik. De mardröms-aktiga och förvridna partierna i diktsamlingen bildar kontrast till mera gripbara dikter av typ ”Pigor” och ”Vinterstycke” samt klanger av harmoni, som förebådar ”Passad”. I den klassiskt enkla ”Havsvinden” möts åter ”Klock-boj” och ”Koltramp”: Klockbojarna tona morgon- och aftonsånger, en kolångares rök eller en fenicisk beckelds rök dunstar vid horisonterna. När diktsamlingen ”Passad” kom ut hösten 1945 blev ”Pepparskeppet” som bärare av den sociala satiren en ny och abstraktare Koltramp, där skalden med motvilja och avsky utför sitt uppdrag: Jag lagar hela dagen av hetsens heta kryddor ... åt obrännbara magar vad ens ej tanken tål Den tid som såg mig födas är bränd i tarm och hjärta Dess mage är av asbest och överhettad död Skärpan och bitterheten är en sida av ”Passad”, den avklarnade harmonin och helgjutenheten en annan. En maximal grad av koncentration och kongruens mellan material och struktur har Harry Martinson nått fram till i ”Kväll i inlandet”s åtta versrader: Tyst gåtan speglas. Den spinner afton i stillnad säv Här finns en skirhet som ingen märker i gräsets väv. Tyst boskap vandrar med gröna ögon Den vandrar kvällslugnt till vattnet ned Och insjön håller till alla munnar sin jättesked. I denna dikt är Harry Martinson fjärran från ”joddel och doddel”, från den bildlöshet och symboltorka i vilka han ser skaldens farligaste fiender. Dold i dikten finns ”plantan med hjärtformade blad”, en av de uråldriga sinnebilder, som han efterlyser i ”Passader”. Författaren karakteriserar själv i ”Stämnings-provet”1 ”Kväll i inlandet” som den dikt, där han känner sig ha tillfredsställt de båda huvudregler, som han uppställer för diktskapande — angelägenhetsprovet och stämningsprovet. ”När jag någon gång som i dikten Kväll i inlandet’ finner att min sinnestolkning av fenomenet fullt överensstämmer med min ange-lägenhetsgrad”, säger han, ”då är jag lycklig.” Hur skalden steg för steg arbetar sig fram mot en intensitet och mognad, som kulminerar i ”Passads” mest fulländade dikter framgår av mitt val av citat från olika tidsperioder av den martinsonska lyriken. I sin diktsamling från 1945 har han sprängt genombrottstidens skal av vagt allmänna eller direkt självbiografiska drag och skapat uttryck för en ny uni-versalitet vars värme och lyskraft strålar ut från själva kärnan av hans personlighet. 11 ”Författaren och hans arbetsmetod”. 109