C. G. BJURSTRÖM ORDLEK ELLER TANKESPEGEL Brev från Paris Fransmännen har ständigt ägnat en ytterlig omsorg åt sitt språk. Modersmålet är avgjort det viktigaste ämnet i skolorna, till och med i de olika högskolorna spelar det en avgörande roll. Vare sig man önskar bli officer, ingenjör eller ämbetsman måste man bevisa att man besitter en grundlig ”culture générale”, vilket ingalunda är liktydigt med en sorts allmänbildning för frågesportare och korsordslösare utan helt enkelt — om man nu kan kalla det enkelt — förmågan att uttrycka sig och att på vettigt sätt debattera snart sagt vilket ämne som helst. Aktningen för en klar och vacker stil sträcker sig så långt att man t. o. m. inom de exakta vetenskaperna gärna föredrar en elegant och träffande formulerad uppsats framför en kanske grundligare men illa disponerad avhandling. Vältaligheten förblir en tillgång inom både politik och rättsväsen, för att inte tala om teatern eller sällskapslivet. Det finns knappast någon rubrik i dagspressen som följes med ett så livligt intresse och som ger upphov till så många inlägg som krönikorna om språkvården och för många fransmän är Littrés klassiska ordbok en sannskyldig bibel. Inom litteraturhistorien sträcker sig debatten om språket från Du Bellays ”Défense et Illustration”, över Malherbe, Vaugelas och Boileau, till 1700-talets ordboksförfattare, 1900-talets litteraturkritiker, till Mallarmé och Valéry. Men om härigenom skapats ett språk som i elegans och klarhet kan överträffa alla andra, har den intensiva kartläggningen av språkets uttrycksmedel och fastlåsandet av ordens betydelse också känts som ett tvång. Romantikerna var kanske de första som på allvar protesterade mot ett i deras tycke uttrös-kat och förljuget material. I förordet till ”Cromwell” uppreser sig Victor Hugo mot den allmänt utbredda uppfattningen att språket skulle vara något färdigt, en gång för alla fastslaget uttrycksmedel. Och i ”Les Con-templations” svarar han stolt på de anklagelser som riktats mot honom för att ha fördärvat franskan: ”på den gamla ordboken har jag satt revolutionens röda mössa” — dvs. de ”ädla” orden har störtats, och jämlikhet råder inom språket. Hädanefter skall orden, frälse eller ofrälse, endast bedömas efter sin exakthet. Vältaligheten, omsorgen om språket försvann dock ingalunda efter dessa högmodiga fraser. Hos Parnassen och Flaubert, hos Mallarmé, Valéry och Hugos avlägsne arvinge Montherlant återfinner man författarens lidelsefulla intresse för sitt material — och vi skall inte tala om Giraudoux, preciösernas efterträdare. Och även om Verlaine ville ”vrida halsen” av vältaligheten, åberopar man fortfarande Bossuet och Montesquieu. Samtidigt som man ivrar för en förnyelse av språket. Ingen har dock gått så långt som Raymond Queneau, vilken trots att han numera är ledamot av Goncourt-akademin, ter sig som den franska litteraturens bångstyrige Emil Ruda. Raymond Queneau ocli ordens fysik Queneau nöjer sig inte som sina föregångare med att rekommendera en förnyelse 110