ORDLEK ELLER TANKE.SPEGEL av ordvalet och ännu mindre med att introducera nya eller bortglömda versformer — det kan en Maurras göra om det lyster honom. Nej, det Queneau har på hjärtat är helt enkelt en total omstörtning av hela franska språket. Hans program omfattar tre punkter: utvidgning och förnyelse av ordvalet, regularisering av syntaxen i enlighet med det gängse — och, varför inte, med det ännu inte gängse — språkbruket samt till sist: reform av rättstavningen i enlighet med det sätt som orden verkligen uttalas. I ett antal korta artiklar, som samlats i ”Båtons chiffres et lettres” (Gallimard) lägger han fram sitt program, som omedelbart väckt livligt motstånd. Så länge man nöjer sig med att förnya ordvalet är de flesta överens. Det har för resten utvecklats tämligen oberoende av de litterära åsikterna, och Queneau är ingalunda den första att ta vara på slangspråkets mustiga uttryck. Redan Balzac i ”Splendeurs et mi-sères des courtisanes” använder sig med tydlig förtjusning av fängelsernas hemliga ”argot”. Närmare oss har Céline, skämttidningarna och revyförfattarna tagit upp många ord ”från gatan”. Queneau nöjer sig för övrigt med att konstatera att det gäller att akta sig för ett alltför stort inflytande av den efemära jargongen, som emellertid är en rik källa att ösa ur, om man gör det med urskiljning. Men när Queneau börj ar röra vid satsbyggnaden och rättstavningen stöter han omedelbart på patrull. Här kan han åberopa en ”fackman”, språkforskaren Vendryes, vars gamla bok ”Le langage” (Albin Michel), som nyligen kommit ut i ny upplaga, fortfarande tycks stå sig, samt av en föregångare: Céline, författaren till ”Voyage au bout de la nuit”. De är för resten inte de enda lärarna. Queneau nämner bl. a. den klassiska serien ”Les Pieds-Nickelés” och barntidningen ”L’épatant” som alltid utmärkt sig för ett saftigt om än ibland för känsliga öron något vulgärt språk; ”po-pulist”-poeten Jehan Rictus, som trots den komplicerade stavningen av sitt eget namn skrev poesi där apostrofer fick ersätta de RAYMOND QUENEAU många stumma e som kännetecknar franskan (är det för övrigt inte i hans kölvatten den bekanta, ”realistiska” franska visan uppstått, med sina gatlyktor, prostituerade och sutenörer? ); karikatyristen och satirikern Henry Monnier, Balzacs samtida, den iskalle, mästerlige iakttagaren av småborgarnas liv och vanor. Till sist berättar Queneau om den formliga ”väckelse” han upplevde när han kom till Grekland och upptäckte att där fanns två språk, skriftspråket ”kataverusa” och talspråket ”demotika”. När han kom hem började han översätta Descartes’ ”Discours de la mé-thode” till talspråk, och det blev romanen ”Le chiendent” (detta kan vara en antydan om vad en språkreform enligt Queneaus rekommendationer kan leda till). Härtill kommer föregångare som Queneau inte har nämnt, t. ex. Balzac, som tillskriver den elsassiske finansmannen Nucingen följande uttryckssätt: ”Ui, che le zais, mais si che suis amüreusse, che ne suis pas pède” (=Oui je le sais, mais si je suis amoureux, 111