C. G. BJURSTRÖM je ne suis pas bete). Vidare Maupassant, vars tyskar talar ungefär som Monsieur Nucingen och som med utmärkt verkan imiterar de normandiska böndernas språkvanor — något som man för övrigt kan finna både hos Rabelais och Molière. Den store profeten är ju emellertid Ven-dryes, som Queneau i många stycken bara citerar. Vilken lärare för en författare, för övrigt, denne språkforskare som helt lugnt förklarar att grammatiken är en tvångströja som 1700-talets pedanter försökt tvinga på språket, som förkastar de gängse ordklasserna och betraktar adjektiv och substantiv som samma sak, som rycker på axlarna åt den artificiella uppdelningen i olika ord och som påpekar att småord som le, ne, eller pronomina bara är lösryckta delar av de viktiga orden och som betraktar rättstavningen som en sorts slumpartat bevarande av gamla ovanor. Det är hos Vendryes Queneau hämtar sina exempel på levande syntax och fonetisk skrift. Folk säger enligt Vendryes inte ”Ta cousine n’a pas en-core voyagé en Afrique” utan ”Elle n’y a encore pas // voyagé ta cousine en Afrique?” Framför strecken befinner sig de småord som enligt Vendryes bara har en grammatikalisk, en abstrakt böjnings-innebörd. Efter strecken kommer sedan de ord som betyder något. Vad stavningen beträffar skulle säkert alla utlänningar som en gång plågats av franskans stumma e eller intetsägande 5 osv. hälsa Queneaus reformprojekt med tillfredsställelse. Men man förstår att en fransman känner sig en aning förvirrad inför en fras som denna ”Sa dvyin incouyab, pazordinèr, ranvèrsan” (=^a devient incroyable, pas ordinaire, ren-versant) eller, efter en något grundligare reform ”la lag fräsèz, lé zwazo cät” (—la langue frangaise, les oiseaux chantent). För en svensk som stavar i enlighet med regler som ändrats så sent som 1906, som dagligen läser tidningar och böcker som vimlar av nya ord och egendomliga skrivsätt, som vet att han lika gärna kan möta ”vi skola” som ”vi skall” eller ”vi ska” och som då och då får Akade mins ordlistas sanktion på de nya stavningssätten, är det nog svårt att fatta vilken revolution Vendryes’ och Queneaus stavning skulle innebära i Frankrike. Queneaus halvt på skämt, halvt på allvar framförda reformförslag har väckt en livlig opposition. Man har svarat att ”folket” visst inte talar som herrarna påstår, att det är oundvikligt att det skrivna ordet skiljer sig från det talade, vilka reformer man än vidtar, att det skrivna språket t. o. m. återverkar på det talade osv. Allt detta stämmer säkerligen. Nu är saken den att Queneau inte enbart eftersträvar en sorts ”lingvistisk realism” och att det bara är en händelse att han hamnat i naturalisters och realisters fotspår. Det han innerst inne syftar till är ett nytt poetiskt uttryckssätt, en ”tredje franska” som skulle kunna äga samma friskhet som Villons språk, en franska som skulle göra diktaren ”medveten om den autentiska rytmen, den exakta sonoriteten, språkets verkliga musik”. Ned med det ”optiska” rimmet och det stumma e’t! Denna ståndpunkt rymmer vissa svagheter: genom att den ”tredje franskan” redan från början är ett litterärt språk, löper det risk att snabbt förstenas — Queneau är för resten ingen fiende till vissa regler och konventioner. Queneau applicerar inte heller sin egen rättstavning annat än i vissa fall (när det passar honom och främst då det gäller främmande ord, t. ex. whisky som skrives ”ouiski”). Men trots detta visar det sig att hans exempel följes, med mer eller mindre framgång. Och i alla händelser är hans egna ”Exercices de style” och romaner, hans dråpliga översättningar till joyciska (här möter vi anspelning på en annan föregångare) och hans parodier oss glädje nog. För att inte tala om hans dikter där han samtidigt med den obesvärade ordfröjden återfunnit en Villons inspirations-grund. Orden har hos honom gått i god skola, de kommer därifrån spänstiga och muskulösa. Hans ivrande om en ”fysisk fostran för modersmålet” har otvivelaktigt en viss släktskap med den berömda satsen ”Mens sana in 112